Jag har länge varit intresserad av att springa ett lopp i Nordamerika och har sökt till Western States otaliga gånger utan att ha haft tur i lotteriet (tror jag hade 2% chans att bli dragen i lotteriet detta år). Då jag även sökt till Hardrock nästan lika många gånger så insåg jag att om jag ville springa ett lopp där var jag tvungen att byta strategi. För många år sedan jobbade jag åt ett Nordamerikanskt företag varav en kollega därifrån tipsade om det klassiska men inte fullt lika kända loppet Angeles Crest 100 som han brukade agera pacer på till sina bekanta. Sagt och gjort så la jag in mitt namn i lotteriet för Solo-klassen (ingen support eller pacer).

Angeles Crest 100 startade redan 1986 och är ett punkt till punkt lopp med start i den lilla byn Wrightwood i södra Kalifornien och mål i Loma Alta Park i Altadena. Delar av banan, speciellt i början, går efter den klassiska Pacific Crest Trail (PCT) som sträcker sig från Mexikanska gränsen i söder till den Kanadensiska gränsen i norr. Temperaturen var som högst smått otroliga 40+ grader på de lägre höjderna och något som jag aldrig kunnat föreställa mig innan loppet. Det sas att just detta året var ett av de varmaste i historien. Angeles Crest 100 är en nedförsultra med ungefär 5800 höjdmeter upp och 7400 höjdmeter ner.

Vi åkte hela familjen och spenderade två veckor innan loppet med en roadtrip med ett första stopp i Grand Canyon. Hyfsade kontraster mot Sverige när man springer efter Kaibab trail ner i den dryga 1000 höjdmeter djupa kanjonen och längst ner känns det som att det brinner på armarna (visade sig sedan att det var 43 grader varmt). Grand Canyon överträffade verkligen mina förväntningar, det är ett helt otroligt landskap som skär genom landet.

Sedan åkte vi vidare till bland annat Bryce Canyon som också det var något utöver det vanliga! Parken ligger på ca 2700 meter över havet och härbärgerar höga hoodoos som har mejslats fram av vind, vatten och jorderosion i tusentals år och reser sig ur den sandstensliknande marken. Otroligt fin löpning även där!

Innan vi åkte till starten i Wrigthwood så stannade vi till i Las Vegas bara för att man måste ha sett det. Efter lite letande hittade vi fin löpning även där och ett bra tillfälle att fortsätta jobba på värmeträningen. Min gräns verkade gå vid runt 38 grader, över det och orken försvann helt och kroppen gav upp.

Dagen innan starten åkte vi till Wrightwood för delta i pre race briefingen, nummerlappsuthämtningen, inlämning av drop bags och lite mingel med de övriga deltagarna. På vägen dit i bilen gjorde jag klart min tävlingsplanering och skrev alla mellantider på mina ”armvärmare” men då det var så mycket som var nytt för mig i detta loppet (värmen, miljön, kulturen, många vilda rovdjur m.m.) så la jag inte allt för stor vikt att få mellantiderna perfekt utan snarare nåt att utgå ifrån.

Väl i Wrightwood fick jag veta att solo-klassen, som jag skulle tävla i, var större än supported-klassen. I supported-klassen får man ha sitt ”crew” som möter upp en vid varje kontroll och ger en allt man behöver plus att man får ha någon som springer med en efter halva loppet. Jag hade ju inte förstått att man fick ha en ”drop-bag” vid varje kontroll som solo-löpare så jag bar med mig nästan allt från start. Ju närmare tävlingsstart jag kom desto mer funderade jag på vad jag egentligen hade gett mig in på. På pre race briefingen pratade tävlingsläkaren om att han hade sett 130 grader Fahrenheit (54 grader Celsius) på sin biltermometer på vägen upp till Wrightwood men det pratades snabbt bort av att vägen värmer och att han troligen hade sett fel..

Känslan när jag liftade till starten kl 3 på morgonen var lite flyktkänsla, varför ska man utsätta sig för såna här äventyr när man inte måste? Ingen tvingar en, ändå så står man här timmarna innan start när jag vet att smärtan och tröttheten kommer att sätta in redan från första backen och sedan kommer det bara gå utför. Men allt det hör ju till att springa en ultra, någonstans är det ju därför jag gör det. Jag vill hitta mina begränsningar, när har man sprungit så långt att man inte förmår att springa eller gå ett enda steg till?

Startskottet gick och favoriterna drog iväg och försvann i fjärran redan efter första kilometern, precis där den första klättringen på ca 700 höjdmeter började. Jag hade bestämt mig innan start att det bara handlade om att ta sig igenom detta lopp. Det var en alltför stor utmaning, speciellt med värmen, att tro att jag skulle kunna prestera där och om det skulle gå bra skulle jag låta mig själv ”tävla” från mile 70. Jag försökte bara hitta ett jämnt tempo där jag kunde rulla på utan att det skulle slita för mycket.

Efter 11 km passerade jag första kontrollen, Inspirational Point, som jag bara rullade igenom då jag fortfarande hade gott om vatten kvar. Från Inspirational Point till Vincent Gap var nog enda tillfället i hela loppet då det var bra förutsättningar och det kändes riktigt bra. Klockan var 6:42 så det var fortfarande svalt, PCT var lättlöpt och det var relativt flackt.

Efter Vincent Gap, som passerades klockan 7:22, började värmen stiga och den första riktigt tuffa stigningen på ungefär 2000 höjdmeter upp mot Mt Baden-Powell började. Härifrån var dessutom loppets längsta sträcka mellan kontrollerna, 20km, så man rekommenderades att ta med sig uppemot 3.5 liter vätska, jag hade 1.5 liter.. Efter vad som kändes som en evighet hade jag tagit mig upp de 2000 höjdmetrarna och började springa efter bergskammen. Det kändes skönt att äntligen kunna springa igen och då det var svagt nedför hela tiden fick jag upp ett bra tempo. Helt plötsligt fick jag den där känslan av att något var fel, var var alla banmarkeringar?? Jag fortsatte några minuter till innan jag stannade och upp och försökte tänka igenom hur jag skulle lösa detta. Hade inte sett en löpare på säkert en timme, jag hade begränsat med vatten och ville verkligen inte vara vilse där uppe utan vatten. Så jag gjorde det enda jag kunde göra, vände tillbaka. Det tog bara några kilometrara innan jag skymtar en löpare komma mot mig som sa att vi var på rätt stig, stressen började lägga sig och jag kunde fortsätta åt rätt håll igen.

Två och en halv timme efter att jag lämnat Vincent Gap och runt en halvtimme sedan jag hade druckit upp allt vatten såg jag äntligen Islip Sadle och kontrollen. Precis när jag springer in i kontrollen hörde jag någon ropa att jag låg på elfte plats, betydligt bättre än jag trodde men det ändrade inte min strategi att vänta till mile 70 innan tävlingen började.

Från Islip Sadle (som jag nådde klockan 9:56) började loppets kanske tråkigaste sträcka, därifrån springer man längs Angeles Crest Highway som är en stor väg och tydligen mycket populär bland motorcyklister som kunde dundra förbi i vad som kändes som Isle of man TT. Vid ett tillfälle var jag inte mer än centimetrar från en backspegel av en motorcykel som svischade förbi mig. Jag fick senare höra att ett tidigare år hade en motorcykel flygit av vägen och landat mitt på leden. Här är dessutom den Kaliforniska-solen extra jobbig när man springer på väg som reflekterar solljuset vid en temperatur en bra bit över 30 grader. Jag hade alltid trott att det var en myt att man skulle springa på de vita sträcken på vägen för att det var svalare där men jag kan nu bekräfta att det stämmer, det är svalare att springa på de vita sträcken på vägen!

Jag nådde Eagle´s Roost klockan 10:22 och värmen var brutal, jag vet inte vilken temperatur det var men munnen var ständigt torr även fast jag drack hela tiden. Som tur var så var det väldigt kort mellan stationerna här (troligen av en anledning) och till Eagle´s Roost var det endast 4km och sedan ytterligare 7.5 km väg fram till Cloudburst summit.

Värmen tog väldigt hårt på mig under sträckan till Cloudburst summit, som jag nådde klockan 11:14. Det var såpass illa att det kändes som att jag började få solsting, slutade svettas och fick yrsel. Väl inne på stationen var det en uppmärksam volontär på stationen som såg att jag var i rätt dåligt skick. Det är fördelen med att ligga långt fram i ett ultra, man är nästan alltid ensam och får full uppmärksamhet när man kommer in till en station. Han tog mig till en gigantisk balja med is och badade mig där och sedan fyllde han min keps, mina ”armvärmare” och min väska med is innan jag gav mig av igen. Känslan var som att någon hade tryckt på reset-knappen, det var som att jag precis hade startat loppet. Biverkningarna var att armar och händer domnade bort av kylan men det var helt klart värt det. Dock tog det inte mer än runt 30 minuter innan all is hade tinat och min kroppstemperatur hade börjat stiga igen. Men från Cloudburst summit slapp jag i alla fall springa på vägen plus att det var en svag nedförslutning hela sträckan mot Three Points som var nästa kontroll.

Three Points nådde jag klockan 12 på dagen och därifrån kändes det som att jag bara hade en motståndare, solen. Det var det enda jag kunde fokusera på och jag blev mer och mer sliten av överhettningen ju längre in på dagen jag kom. Här mötte jag samma person som hade badat mig i is tidigare, från den punkten kallad Mr Ice, och han genomför samma procedur en gång till. Här är dessutom mitt minne inte helt klart och jag misstänker att det beror till stor del på värmen.

Jag nådde nästa station som var Mt. Hilyer klockan 12:40 och jag kom att tänka på att jag inte sett någon annan löpare på många timmar, det är bara på stationerna jag ser folk annars kändes det som att jag var helt själv där ute i vad som började kännas som ett ökenklimat med mycket sand och lite vegetation.

Nästa hållplats, Chilao som jag nådde klockan 13:24 är en stor station där de som springer i den andra klassen får ta med sig sina medlöpare och det märktes, det var väldigt mycket folk överallt som stod beredda att ta emot sina löpare och ängsligt frågade hur värmen var där ute.

Därifrån var det ungefär en mil löpning till nästa station, Shortcut Saddle, som innebar att man hade passerat halva loppet. Det var väldigt rolig löpning här på fina stigar med många knixar och snabba svängar. Däremot hade värmen fortsatt att bryta ner mig, innan Shortcut Saddle var den en lång nedförslöpning följt av några hundra höjdmeter stigning innan man nådde stationen. Redan på väg nedför så hade vattnet tagit slut och yrseln gjorde sig påmind. Det gick tyngre och tyngre att ta sig framåt och att bara hålla sig på benen nedför backen var en konst i sig. När jag äntligen nådde botten och vände uppåt kändes det som en evighet och min status blev allt sämre. Varje steg blev en kamp och jag fick svårt att fokusera blicken. Problemet var ju att det hade ju inte hjälpt att ge upp och bara stannat, då hade jag troligen svimmat av värmeslag på leden och hade fått förlita mig på att nästa löpare bakom hjälpte mig. Till sist hörde jag äntligen röster och det var återigen Mr Ice som hade tagit sig ner en bit för leden och stod där med ett stort leende och säger att det finns mer is! Jag försöker prata med honom men känner att det inte kommer något vettigt ur mig så jag bara försöker tacka honom och vi går tillsammans de sista metrarna till stationen. Väl där så är det samma procedur, han badar mig i is, fyller min keps, mina ”armvärmare” och min ryggsäck och bara minuten senare är jag tillbaka igen och redo att springa vidare. Jag nådde Shortcut Saddle 14:54 och innan jag sprang vidare så frågade jag om de visste vilken temperatur det var och de svarade att det var en bra bit över 40 grader.

Efter Shortcut Saddle så fortsatte jag nedåt i drygt 700 höjdmeter tills jag nådde en liten bäck som rann där nere, här var vegetationen rejäl med höga träd och riktigt grönt. Det var fuktigt i luften och jag fick känslan av regnskog. Åtskilliga gånger passade jag på att doppa ner huvudet i vattnet för att få ner kroppstemperaturen. Efter nedförslöpningen springer man en bit vid bäcken för att sedan springa nästan lika många höjdmeter upp igen till Red box. Alldeles i början av den klättringen tyckte jag skymtade löpare framför mig och mycket riktigt så var det två stycken med sina respektive medlöpare som hade det riktigt tufft där nere. Fylld av energi att passera dem gick det nu lite lättare att ta sig den sista stigningen upp till Red box.

Vid Red box, som jag nådde klockan 17:08 satt ytterligare en löpare helt utslagen på en stol, de berättade att han hade suttit där en halvtimme redan och att han troligen skulle bryta. Jag fyllde bara mina flaskor och begav mig återigen neråt efter en brandväg som var väldigt löpbar. Efter någon kilometer blev min ena fotknöl riktigt svullen, jag hade haft sånna problem med den tidigare under sommaren att jag endast kunde springa i ett par skor, asfaltsskor tänkta till korta tävlingar. Kanske inte helt optimalt till en trail ultra men vad gör man. Flera gånger under nedförslöpan var jag tvungen att stanna och ta av mig skon för att låta fotknölen vila. Ville verkligen inte behöva bryta för en sådan sak.

18:51 nådde jag Newcomb pass som är nästan 70 miles in i loppet och jag får veta att jag ligger 7:a med endast 2 solo-löpare framför mig, vilket jag senare fick veta inte riktigt stämde men det gjorde inget för något vaknade inom mig. Vet inte om det var för att jag hade passerat 70 miles eller för att solen inte stod rakt ovanför och gassade mig längre men nu var det tävlingsmode!

Efter Newcomb pass dröjde det inte många kilometer innan jag såg ryggen på nästa löpare, jag frågade honom om han var solo-löpare och mycket riktigt. Helt plötsligt hade jag vänt ett zombie-tillstånd med målet att inte svimma till vad som kändes som upploppet på ett millopp där jag hade segervittring. Strax efter det passerade jag ytterligare en löpare som hade sin medlöpare med sig, alltså inte solo-löpare. Sträckan mot Chantry Flat såg ut att vara en populär vandringsled då det var mängder med vandrare som framförallt såg ut att ha kommit ut för att tälta och grilla. Jag fick mängder av heja-rop och applåder vilket förstås gav mig ännu en kick.

Efter sista uppförsbacken på asfalt mot Chantry Flat, som jag nådde klockan 20:16 började det mörkna och mina förhoppningar var att det skulle bli kallt, vilket inte visade sig stämma, det var varmt hela natten. Jag måste erkänna att jag hade lite dålig koll på hela den sista biten mot mål från Chantry Flat men jag visste att det var en tuff klättring precis efter Chantry Flat upp mot Mt. Wilson så jag ställde frågan om hur lång den var och jag fick svaret 3km. Det kändes ju inte så farligt tyckte jag och kände att jag kunde kosta på att trycka på lite extra så inte de som jag precis hade passerat skulle ta in på mig. Efter ca 3km så planade backen ut och gick till och med lite neråt så jag misstänkte att jag hade nått toppen och var på väg ner men inte, där vände leden uppåt igen och loppets brantaste parti tog vid och höll i sig i nästan 5 km! Fullständigt slut nådde jag äntligen toppen och blev belönad med en makalös vy över Los Angeles alla ljuskällor. Nu helt plötsligt kändes målet så nära även om det fortfarande var runt 30 km kvar innan jag nådde Altadena.

Från toppen gick sedan en brandväg ner till Idle Hour som jag nådde klockan 22:42. Väl där berättar de att den första solo-löparen hade lämnat stationen bara 5 minuter innan jag kom in så det blev knappt att jag hann sakta in innan jag hade passerat och var ute på jakt igen. Det dröjde inte många minuter innan jag kom ikapp honom då han var helt färdig och som han sa bara skulle gå igenom för att få det gjort. Jag gick ett litet tag med honom innan jag önskade honom lycka till och fortsatte mot nästa destination.

Klockan 00:21 nådde jag Sam Merrill efter ha gjort loppets sista större klättring och nu var det i princip bara nedför mot Altadena. Här kände jag att jag hade gott om energi och verkligen kunde springa på. Leden ned mot Millard Canyon innehåller en del partier med slät sten i botten och ett tunt lager av sand på sig vilket inte är helt optimalt för ett par släta vägskor så ett antal gånger kände jag hur marken släppte under mina fötter och jag gled på sanden mot kanten av leden. Med hjärtat i halsgropen varje gång saktade jag ner farten ett litet tag innan jag släppte på igen. Innan Sam Merrill passerar jag ytterligare en löpare som verkar ha gjort sitt den dagen.

Millard Canyon, som är den sista stationen innan målet, passerade jag klockan 01:50 och utan att sakta ner frågar jag hur långt fram nästa löpare är och får svaret att det är Dominic Grossman (flerfaldig vinnare av Angeles Crest 100 som dock sprang i den andra klassen) men de sa att han var 30 minuter före mig. Mycket kan hända på 30 minuter och jag tänkte inte lämna något kvar på banan.

Kort efter jag hade lämnat Millard Canyon börjar min lampa signalera låg batterinivå! Nej det som inte fick hända, jag hade visserligen en reservlampa med mig som jag hade använt vid starten men vid det här läget i tävlingen behövde jag allt ljus jag kunde få, speciellt när det var en lätt teknisk nedförslöpa. Jag drog ner min pannlampa till minsta ljusläget tog upp min reservlampa som jag bara höll i handen. Några minuter senare dog huvudlampan och efter ytterligare några minuter gav även min reservlampa upp och lyste endast upp närmsta metern framför mig. Jag funderade ett tag på om jag skulle plocka upp telefonen och använda den lampan sista biten men då kom jag precis upp på en väg så det gick hjälpligt att se med det sista från reservlampan då det fanns vägbelysning ungefär var hundrade meter. Där någonstans dog även batteriet i min klocka men det gjorde ju detsamma.

Så äntligen började jag se bebyggelse och villakvarter, då visste jag att det inte var långt kvar till Loma Alta park i Altadena och målet. Jag la i en spurt sista biten och känslan av att se målgången upplyst i mörkret var obeskrivlig.

Klockan 02:43 på natten, 21 timmar och 43 minuter efter att jag hade startat i Wrightwood 16 mil därifrån når jag målet som första solo-löpare!

Klockan 14 dagen efter dras repet och den sista löparen som klarade maxtiden på 33 timmar hade passerat mållinjen och prisutdelningen började. En rolig tradition de har på Angeles Crest 100 är att alla som har genomfört loppet uppmärksammas på prisutdelningen och man börjar med den som gick sist i mål. Totalt 229 löpare startade loppet och 155 klarade under maxtiden. Angeles Crest 100 är ett helt otroligt lopp med en väldigt familjär känsla, alla i organisationen gjorde sitt yttersta för att ge oss löpare en så bra upplevelse som möjligt och i mitt tycke kunde det inte blivit bättre!