Så var det äntligen dags för det lopp som jag har haft i bakhuvudet och strävat mot de senaste 5 åren. Jag hade en väl definierad tid som jag ville genomföra loppet på som kändes riktigt tuff men ändå realistisk. Det har varit min målbild under alla de fina, soliga och underbara men även kalla, regniga och allmänt motiga pass jag har gjort för att vara så bra förberedd jag bara kunnat men de sista månaderna kunde varit bättre…

Veckorna efter SAU kände jag igen situationen som alltid uppstår efter SAU, något gjorde lite mer ont än bara den regelrätta smärtan efter ett ultra. Denna gång var det min högra fot som hade fått sig en överansträngning. Det var dock inget jag såg några problem med jag hade ändå tänkt ta det lugnt i åtminstone några veckor innan jag skulle dra igång med den sista toppningen inför UTMB. Men veckorna gick och det blev aldrig något bättre så jag började smyga igång träningen i alla fall. Redan på mitt första lite längre pass efter SAU kände jag att kroppen inte var tillbaka till där jag brukar vara så här långt efter tävling och jag fick kriga en del för att ta mig igenom mitt pass och då jag bara hade några kilometer kvar så var det bara att borra ner huvudet och köra. Något rycker till i min vänstra hälsena och jag försöker släppa upp och bara ta mig hem. Läkarutlåtandet var (förutom en fot som fortfarande var överansträngd) en reva i min vänstra hälsena som troligen skulle ta några veckor innan jag kunde springa på igen.

Återigen bromsade jag upp min träning och nu med bara dryga 3 veckor kvar till UTMB började stressen komma krypande. Jag försökte köra alternativ träning men på grund av att jag går ganska mycket i min vardag och nu med en tydlig haltande gångstil tog det inte lång tid innan tydliga symptom på samma knäsmärta i mitt högra knä som jag led hela 2017 av gjorde sig påminda igen. 

Med en vecka kvar till UTMB kände jag att hoppet höll på att överge mig. Smärtan i knät blev värre och värre, sista veckans träning genomfördes i Chamonix och det gick helt okej att ta sig uppåt men nedför fanns det inget annat alternativ på grund av smärtan i knät än att ta liften.

Dagarna innan start när jag skulle ta mig till nummerlappsutdelningen var jag tvungen att gå med stavar på grund av att smärtan i mitt högra knä var allt för stor och jag försökte prata med tävlingsledningen om möjligheten att skjuta upp min start till nästa år men svaren jag fick var långt från förtroendeingivande. Jag insåg att det var nu eller bli tvingad in i kön och kanske behöva vänta ytterligare 3 år innan jag fick en ny chans. Till råga på allt så hade jag inte ens nog med poäng för att söka till 2019 års UTMB utan behövde hur som helst typ en 100-miles tävling innan december. Det fanns inte så mycket annat att göra än att dra på sig skorna för att infinna sig vid starten strax före 17:00 på fredagseftermiddagen tillsammans med brorsan.

Starten gick och publikens jubel var så häftigt och genomträngande när vi lämnade Place du Triangle de l’Amitie att jag fick känslan av att det var en VM-final i fotboll jag befann mig i och inte en liten obskyr sport som ultralöpning. Trängseln var ungefär lika fullkomlig som publikens jubel och man springer med ena armen utsträckt mot ryggen på personen framför, när olyckan är framme och någon ramlar så blir hen med största sannolikhet översprungen (tråkigt ställe att behöva bryta på..). Detta höll i sig tills jag lämnade gågatan och publiken går från 3 led ner till bara 1 led. Där någonstans i folkvimlet såg jag min familj som letade efter mig i strömmen av löpare och inte för än jag ropade och viftade med stavarna såg de mig och kunde följa mig med blicken i några sekunder innan jag försvann in i folkvimlet igen.

Den första sträckan till Les Houches är relativt platt och lättsprungen så det är lätt att ligga på för hårt den sträckan, jag sprang med brorsan i princip hela vägen och jag försökte hålla mig från att ligga på och springa om allt för mycket då det ändå brukar lösa sig längre fram i loppet. Redan här kände jag mitt högra knä skrika så fort det lutade lite neråt men jag skulle bara ta det en by i sänder och nu hade jag bara Les Houches i tankarna, dit skulle jag i alla fall ta mig för därifrån kunde jag ta tåget hem och låtsas som ingenting hade hänt.

Jag passerade Les Houches och den första klättringen påbörjades, den är ca 800 höjdmeter efter en liten skogsbilväg med en kraftig lutning. Den här sträckan kändes riktigt bra och jag kunde jobba på i bra tempo utan att anstränga mig mer än nödvändigt. Brorsan la sig en liten bit efter mig men hela tiden inom synhåll. När jag närmade mig den första toppen, Le Delevret, så passerade jag både Kaci Lickteig och Caroline Chaverot som är två av de bästa inom ultralöpning idag och jag insåg att jag placeringsmässigt låg bland dameliten just där. Så fort stigen vände neråt och vi skulle ner för en svart skidbacke i ungefär 1000 höjdmeter så kände jag att knät skrek rätt rejält och jag kunde inte släppa på utan det blev som en haltande stil där jag försökte lägga all vikt på mitt vänstra ben. Brorsan släppte på och inom någon minut var han långt före mig och försvann bakom ett krön. Just då var det en skarp skärande smärt i mitt högra knä och jag såg ingen annan utväg än att bryta i St Gervais som var nästa station.

Just innan St Gervais som ligger precis nedanför backen gick solen ner och pannlampan åkte fram knappt 2 timmar in i loppet och även om smärtan i knät var värre än jag hade velat fortsätta med så blev det aldrig värre under de 1000 metrarna neråt och så fort jag passerade stationen så började det sakta gå uppför igen och smärtan dämpades. Till nästa station, Les Contamines, var det 10 km fördelat på ca 600 flacka höjdmeter och tack vare att det hela tiden gick svagt uppåt kändes det helt okej. Alla löpbara partier, som det är en hel del av på denna etapp, sprang jag med en förhoppning om att komma ikapp brorsan en sista gång innan vi begav oss neråt igen även om det var 1350 ytterligare höjdmetrar efter Les Contamines innan det återigen vände neråt. Nu hade dessutom regnet tilltagit och jag förstod att det skulle bli rätt tuffa förhållanden under natten, vilket i och för sig brukar vara en fördel för mig.

Strax efter Les Contamines tyckte jag att jag kände igen stilen på löparen framför mig och mycket riktigt så var det brorsan vars mage hade kraschat. Vi följdes åt ett tag men jag kände att jag inte ville stanna i detta tempo för att sedan bli omsprungen ner till Les Chapeiux så jag gav mig av i mitt egna tempo. Efter La Balme (ca 40 km in i loppet) är så långt som jag har utforskat denna första del av UTMB fram till den möter TDS banan någonstans i närheten av Lac Combal ca 67km in i loppet så nu var jag i okänt territorium.

När det äntligen vände neråt igen efter ungefär 2000 höjdmeters sammanhållande stigning sedan St Gervais var det via en grus och delvis gräsbeklädd stig som var rätt tekniskt vilket gjorde att jag sprang en hel del på framfoten och upprepade gånger tryckte min numera genomsura skosula lite framåt i skon för varje steg. Det dröjde inte många hundra höjdmetrar innan båda mina skosulor var helt hoprullade längst fram i skorna. Eftersom man aldrig ska prova något nytt under tävling så tog jag helt sonika ur sulorna och fortsatte utan, ett under att jag klarade mig från skavsår med tanke på att känslan var att det blev som ett helt nytt par skor men samtidigt var det nog positivt för mina nu något svullna fötter. I botten av backen var min förvåning stor av att jag inte blivit omsvischad av brorsan med tanke på hur många som hade passerat mig men jag antog att jag hade tjänat så pass mycket tid uppför att han bara inte hunnit ikapp mig ännu.

Väl nere i stationen i Les Chapieux fick jag börja med att visa upp min packning så de kunde verifiera att jag hade all obligatorisk packning med mig och sedan gav jag mig iväg igen mot nästa topp som var Col de la Siegne på ca lite drygt 2500 meter över havet. Efter en flack stigning så vände stigen brant uppåt igen och klättringen var återigen igång. När jag nådde toppen var klockan runt 2 på natten och jag hade varit igång över 8 timmar vilket jag gissar är anledningen till att minnet just vid den här delen av banan är väldigt suddigt och jag är osäker på om det är påhittat eller på riktigt.

Efter en kort nedstigning från Col de la Signe går orginalbanan upp via Col des Pyramides Calcaires som enligt många ska ha UTMBs finaste panoramavy över Mont Blanc men på grund av det dåliga vädret fick vi gå runt den istället vilket inte gjorde mig så mycket då det både var dålig sikt på grund av vädret och mitt i natten så jag hade troligen inte njutit jättemycket av den vyn ändå. Minnena blir tydligare igen när jag kommer ner till Lac Combal som jag tyckte mig känna igen från TDS för tre år sedan. Nu visste jag att det bara var en kort stigning på ca 400 höjdmeter upp till Arete du Mont Favre innan vi skulle ner till Courmayeur och loppets mittpunkt.

Efter att ha sprungit nedför i vad som kändes som en evighet på en liten stig och blev passerade ett antal gånger kom jag äntligen fram till stationen i Courmayeur, tog min påse som hade skickats dit och satte mig på en bänk och packade om min väst. Det var där någonstans jag ändå började få känslan av att detta kanske skulle kunna hålla hela vägen och efter loppets i särklass längsta paus, ca 20 minuter, lämnade jag tillbaka min påse och lämnade med lite mer bestämda steg.

På väg upp mot Refugio Bertone var solen äntligen på väg upp och benen kändes bra, jag passerade några personer innan jag nådde Refugen, väl där hör jag ett ”g’day mate hows it going”. Det var Andrew Hough, en väldigt sympatisk Nya Zeeländare som bodde i Australien. Skönt att ha någon att prata med ett tag efter nästan 12 timmar av ”egentid”.

Jag och Andrew turades om att springa om varandra hela vägen förbi Refuge Bonatti och Arnouvaz och sedan påbörjade vi tillsammans stigningen upp mot Grand Col Ferret som ligger på drygt 2500 meter över havet. Som vanligt när jag kommer upp över ~2200 meter över havet så känner jag av höjden och benen blir helt utan kraft. Jag var tvungen att släppa Andrew och bara fokusera på att ta ett steg i taget, jag släppte även förbi några personer till innan jag äntligen nådde toppen. Där uppe var det riktigt dåligt väder med dimma, stark vind och regn. Det var bara att vända ner direkt för att försöka få lite skydd från vädret.

Från Grand Col Ferret är det ca 1700 höjdmeter av nästan enbart nedförslöpning blandat mellan grusväg och asfalt med andra ord sämsta tänkbara för mitt knä. Jag blandade haltande löpning med gång och bara längtade efter partier som antingen var lite för tekniska för att springa eller åtminstone lutade lite uppåt.

Till sist kom jag ändå ner till La Fouly och vem mötte jag där om inte Andrew! Jag blev väldigt glad att se honom igen både för att det var skönt med sällskap men även att det betydde att jag ändå inte hade gått så långsamt som det hade känts. Vi slog följe igen den sista biten nedför som var otroligt jobbigt när jag var tvungen att ligga i någon annans tempo plus att det var ju fortfarande nedförslöpning. Men till sist nådde vi trots allt botten och fick äntligen vända uppåt igen mot Champex-Lac. Klättringen upp mot Champex-Lac lyckas jag alltid intala mig själv om är väldigt kort, typ några hundra höjdmeter men jag blir lika överraskad varje gång, den är trots allt rätt slitig, speciellt efter att precis har dundrat på med 1700 hm nedförslöpning för framsida lår.

När vi till sist kom in till Champex-Lac så hade Andrew bestämt sig för att ta lite extra vila då det var en av de större stationerna och det serveras mat och man kunde även ta hjälp av sin support om man hade någon. Jag gjorde en snabb ”växling” där jag fyllde på med ny energi men skippade maten då jag ändå kände mig i relativt bra form. Medans jag väntade på att Andrew skulle bli klar gick jag fram till skärmen som visade ledarna i tävlingen och jag kollade överst och såg Xavier Thevenards namn högst upp, det var inte vad jag hade väntat mig. Jag vände mig till närmsta funktionär och frågade vart t.ex. Jim Wamsley var varpå han pekar bakom mig och säger ”he´s right behind you”. Och mycket riktigt, jag hade helt missat honom, han satt nästan mitt i tältet och stirrade rakt in i väggen medans hans crew sprang runt honom som yra höns och försökte på alla sätt få igång honom igen.

Vi lämnade Champex-Lac lätt springades och kroppen känns helt okej, åtminstone i någon kilometer tills vi har börjat nästa klättring upp mot La Giete. Där kände jag för första gången av en rejäl svacka, den kom plötsligt och var brutal. Jag hade inte en chans att hänga med Andrew längre och besviken på mig själv sa jag åt honom att fortsätta själv, vilket han motvilligt gjorde. Det var verkligen en pina att jobba sig upp till refugen men när jag passerade kontrollen och började röra mig neråt så var det som om någon hade tryckt på en strömbrytare och energin var tillbaka igen och mer därtill. Jag passerade ett antal personer på väg ner till Trient som är en lite större kontroll och när jag kommer in till stationen ropas mitt namn upp vilket alltid ger lite extra energi och vem ser jag där om inte Andrew igen.

Vi fortsatte tillsammans upp mot Catogne, vilket är kanske den brantaste stigningen på hela loppet. På väg upp känner Andrew att hans andning inte fungerade som den skulle, onormalt hög puls och svårt att få luft. Vi tog det lite lugnt i förhoppning om att det skulle släppa men han fick det svårare och svårare att hänga med medans det för mig gick lättare och lättare. Just den här sträckan från Trient till Chamonix hade jag dessutom sprungit bara några månader tidigare så känslan var att vi nu var inne på upploppet även fast det fortfarande var knappa 30km kvar.

På väg ner för Catogne kändes benen riktigt bra och vi passerade en löpare efter grusvägen som såg ut att få kämpa en del men så fort vi kom in i skogen så fullkomligt stormar han förbi oss igen, jag och Andrew bara kollar på varandra och sedan tillbaka på leden när vi ser kanske 50 meter framför oss att han snubblar på en sten och flyger handlöst och med huvudet före en bra bit ner i backen. När vi kom ikapp honom satt han upp och blödde ymnigt men han lät oss inte hjälpa honom ner utan han bara viftade oss vidare. Snart var vi nere i Valorcine och Andrew fick det tuffare och tuffare med sin andning och det kändes som att han var riktigt orolig men att han vägrade bryta nu med bara en stigning kvar. Inne på stationen i Valorcine fick vi veta att låg på runt plats 55 och jag ville bara ut och jaga på igen men Andrew var rejält sliten. När vi lämnade Valorcine är det en ganska lång sträcka med en kontinuerlig svag lutning uppåt, den går att springa men så här sent i loppet kostar det på väldigt mycket. Andrew kämpade verkligen på i det här läget och hans andning var märkbart påverkad.

Vi nådde till sist Tre Le Champ som var en ny kontroll och därmed även en helt ny rutt upp till La Flegere som jag aldrig hade kört förut, detta var något de hade annonserat precis innan start för bara 24 timmar sedan. Andrew sa till mig att nu fick jag köra själv resten av biten och att jag skulle plocka de sista löparna ner till plats 50, jag förstod att han menade det och jag satte av. Till en början kändes det som att loppet precis hade startat och jag hade hur mycket krafter som helst att klättra upp för berget och till en början passerade jag ett antal löpare. Efter det började det kännas lite vilset när jag inte hade någon aning om sträckningen och jag såg inte till någon annan löpare löpare längre. Det var långt mellan varje markering och klättringen verkade aldrig ta slut, förväntade mig att se La Flegere bakom varje krön men istället såg jag en markering som antydde till att jag skulle neråt igen. Jag tvekade någon sekund innan jag återigen började röra mig neråt och neråt och neråt. Vid det här laget blev jag väldigt osäker på om jag verkligen var rätt. Det fanns inga markeringar och leden blev extremt tekniskt och ingen annan löpare inom synhåll. Jag hoppade ner från en sten till en liten avsatts nedanför och känner att det bränner till rejält i foten, haltande försökte jag gå på den men det smärtade något brutalt. Vid det här laget var jag helt övertygad om att jag hade brutit ett ben i foten. Rejält haltande och osäker på om jag var på rätt väg började jag känna mig lite förtvivlad men precis när jag tänkte ta upp telefonen och försöka lokalisera mig hörde jag ett klickande ljud från stavar längre fram och bara ett 50-tal meter senare såg jag äntligen en markering igen. Lättnaden var enorm och jag sprang haltandes efter det klickande ljudet när skogen öppnar upp sig igen och jag kunde se hela vägen upp till La Flégère och ytterligare 3 löpare framför mig som jag bestämde mig för att komma ikapp innan toppen.

Det kändes som att jag verkligen var på upploppet och jag passerade snabbt de tre som var framför mig, som visade sig vara spanjorer. Jag sprang rakt igenom kontrollen La Flégère och vände neråt igen för sista gången. Varje steg kändes som att jag fick en elstöt i den onda foten men nu var det ingen ide att hålla igen längre, knappt 8 km kvar och endast nedför. Jag passerade några till och jag tyckte att jag rullade på i ett riktigt bra tempo men helt plötsligt svischade de tre spanjorerna om mig så det kändes som att det fladdrade i kläderna precis före La Floria. Jag sprang på allt jag kunde för att försöka hänga med i deras tempo men det var lönlöst. Det började skymma och där i backen ner från La Floria började jag höra jublet av publiken från målet även fast det var några kilometer kvar. Ju närmare jag kom desto fler åskådare stod det kantade efter vägen.

Med 500 meter kvar rundade jag korsningen in mot huvudgatan och där stod det publik efter hela gatan och jublade, där började jag även se bekanta ansikten. Inför den sista målrakan ser jag även familjen stå och heja och mina barn springer fram mot mig och springer med mig resten av biten mot målet, speakern ropade upp att Jonas Johansson stänger top 50 av 2018 års UTMB. Det var en otrolig lättnad och stolthet, kanske inte bara att jag tog mig igenom och därmed fick mina kvalpoäng till nästa års upplaga men att jag även lyckades med en helt okej placering med tanke på omständigheterna innan loppet.

Motsvarade loppet mina förväntningar? Skadan i knät och att banan till stor del går på väg istället för stigar och leder är väl de negativa aspekterna men trots allt så är ju UTMB ändå UTMB. Jag var ganska långt ifrån min uppsatta måltid men jag anser fortfarande att den är realistisk. Förhoppningsvis blir det ett försök till på denna motsvarighet till VM i ultratrail och då ska jag försöka hålla mig borta från skador plus nöta ytterligare på mina svagheter för att ge det en ärlig chans att uppnå min potential på detta lopp.