Då var det dags igen, för fjärde året i rad (och femte gången totalt) begav jag mig till Lapplandsfjällen för att få uppleva denna best till utmaning. Det började 2006 som min första löpartävling jag genomförde, sedan var det 2014 då jag efter bara några kilometer stukade foten och var tvungen att vända om. 2015 var året då jag fick revansch på fjället och satte, mig veterligen, den snabbaste tiden på sträckan från Nikkaluokta till Abisko turiststation, 11:57. Jag gjorde även ett försök 2016 men på grund av skadeproblem så valde jag att endast vara med i starten för att sedan vända tillbaka till Nikkaluokta för vidare transport till Abisko med bil.

Känslan före loppet var att jag hade återhämtat mig bra efter High Coast Ultra 129 km som jag sprungit 4 veckor tidigare men fortfarande så hade det inte blivit många lyckade träningsveckor på kontot under detta år.

Hela veckan innan loppet regnade det mer eller mindre vilket gjorde att jokkarna var fyllda till bredden med vatten plus att det drog igång den för året något sena snösmältningen i området. Två dagar innan starten sprang jag från Abisko turiststation till Abiskojoure som är den sista etappen på loppet och det var lerigt, många vad och översvämmade spänger efter vägen vilket lätt förde tankarna till hur loppet skulle utspelas där uppe på fjällen.

Efter en del problem med inställda tåg och missade transfers så tog jag mig till sist till Nikkaluokta och den inledande information i Kapellet av Roland. Där fortsatte varningarna om höga vattenflöden efter hela banan och mycket snö i Tjäktjapasset. Vid det här laget hade jag redan dragit ner förväntningarna och istället siktade jag in mig på att hålla mina tider från 2015 fram till Sälka för att efter det försöka börja kapa tider över passet och några minuter vid resten av etapperna fram till mål. I detta lopp fanns det bara en mottävlare för mig och det var jag och tiden jag satte föregående år.

Nikkaluokta

Jag klev upp klockan 6 och solen sken för första gången på flera dagar, de värsta pölarna hade torkat upp och  dimman över bergen hade lättat. Efter en stadig frukost var det äntligen dags för start. Denna gång hade jag bestämt mig för att inte ryckas med i någons tempo utan köra mitt eget race hela loppet och hela tiden utgå från mina egna tider och inte andras tävling. Klockan slog 8 och starten gick, jag stod relativt långt fram i starten och kom ut först genom porten mot Kebnekaise och vägen mot Abisko, en placering som det visade sig att jag skulle hålla åtminstone 99% av resan. Efter ca 200m kollade jag bakåt och den enda jag såg var Tobias som följde mina hälar med bestämdhet. Skönt tänkte jag, jag får hålla mitt tempo och det är ingen som är uppe och stressar vid starten så kroppen får komma igång i sin egen takt. Det tog inte många minuter innan solen tittade fram mellan molnen och det kändes för varmt att springa i shorts, t-shirt och en vindjacka men så fort solen försvann bakom molnen så kändes det att det blåste lite kallt och vindjackan fick stanna på.

Kebnekaise fjällstation (1h 44min)

Detta året hade jag bestämt mig för att få i mig betydligt mer energi än vad jag normalt brukar ta in under lopp så när vi kom till Kebnekaise fjällstation så styrde vi rakt mot vattenslangen och fyllde upp två nya flaskor med sportdryck för att sedan rulla vidare mot Singi. Vi kom in till fjällstationen två minuter tidigare men vi lämnade på exakt samma tid som jag hade för två år sedan. När vi kom upp på höjden efter fjällstationen stannade vi upp och spanade bakom oss utan att se någon löpare efter oss, kändes skönt, jag kunde fortsätta utan stress i mitt egna tempo. Vägen mot Singi var lite mer vattenfylld än normalt denna tidsperiod men det var aldrig några problem att ta vaden eller att det blev för lerigt men jag hade glömt bort hur otroligt kallt vattnet är och hur kalla fötterna blir av att springa 10 – 20 meter i iskallt jokkvatten. Kylan kryper upp efter benen och skapar en ilande känsla som sedan följs av ett antal meter med begränsad känsel i fötterna. Strax efter Kebnekaise tilltog vinden och det blåste en rejäl motvind, så fort man kom över ett krön så fick man luta sig framåt för att inte ramla baklänges. Halvvägs mot Singi tvingades jag stanna och be Tobias plocka ut mina handskar från ryggsäcken då jag nästan helt tappat känseln i mina fingrar (jag är extremt känslig mot kyla i händerna). Förutom den kalla vinden och de första snöfläckarna så rullade det på riktigt bra, gott om energi och rejält med spring i benen.

Singi (3h 19min)

Det kändes som att vi sprungit lite fortare detta år än när jag sprang för två år sedan men när jag tittade på klockan vid Singi fjällstuga så visade den nästan på sekunden samma tid, vi låg alltså fortfarande exakt på min måltid. Vi hälsade på stugvärden utan att stanna till och jobbade oss vidare upp mot Sälka. Energin fortfarande på topp, jag fortsatte att fylla på med nästan 300 kcal per timme  och motvinden hade nu mojnat till den grad att det nästan var för varmt igen. Förutom en rejäl energisvacka i ca 1 km så var detta var en av de etapper som bara flöt på utan att skapa några permanenta minnen. När jag väl kommer in i lunken så är det bara jag och mina tankar som existerar och jag glömmer lätt bort tid och rum.

Sälka (4h 43min)

Vi jobbade på så pass bra denna sträcka plus att jag för två år sedan haft en del problem här med krampkänningar så jag var nästan säker på att vi skulle ha plockat lite tid men när vi kom till Sälka så var det återigen på sekunden samma tid som för två år sedan. Nu började jag förstå att mitt förra Swedish Alpine var en helt okej prestation trots alla misstag jag anser att jag gjorde då. Här började snölöpningen 2015 och i år var det inte i närheten lika mycket, endast ett fåtal snöfläckar när vi tog oss upp mot Tjäktja. Antingen har de byggt två nya hängbroar på vägen mellan Tjäktja eller så sprang jag en annan väg över snön för för två år sedan för jag kunde inte känna igen dem och inte heller leden för den delen men å andra sidan så var jag nog inte helt i mina sinnes bruk från och med Singi när jag sprang denna sträcka senast. Detta år blev snön permanent först kanske en kilometer innan man började klättringen upp mot Tjäktja-passet och själva klättringen gick väldigt bra, trots den blötsnötäckta branta backen så var det endast några fåtal meter där jag fick kämpa i varje steg för att inte glida tillbaka lika mycket som jag hade tjänat. När vi väl hade kommit över passet så visade det sig att detta år var det helt optimala förhållanden här. Man vill inte ha för mycket och för mjuk snö för då får går man igenom varje steg och det blir jobbigt efter några kilometer att gå i snö upp till midjan men man vill inte heller ha för lite snö för då får man hoppa på stora stenblock som ligger jämt utspridda hela vägen ned för passet. I år kunde man glida på skorna den första branta biten för att sedan komma till barmark där det gick att springa igen.

Tjäktja (6h 31min)

Etappen till Tjäktjastugan kändes som en dröm att springa jämfört med senast jag var här men trots det så hade vi endast plockat 10 minuter från den tiden vilket kändes helt orimligt med tanke på skillnaden i förhållanden. Hela vägen ner till det stora vadet var det barmark och väldigt lättsprunget, det var inte förrän vi kom ner till vattnet det var ett parti med lite mer hårdpackad snö vilket gjorde det lite besvärligt att ta sig ner i vadet. Då vi redan passerat stadiet av blöta kalla fötter och verkligen inte hade tiden att hitta den perfekta vägen att ta sig över så var det bara att kasta sig ner på snön, glida sista biten ner i vattnet och försiktigt jogga över till andra sidan. Återigen så jobbade vi på bra, sprang överallt utom där det var en längre backe där kostade vi på oss att gå och fylla på med energi. Även om det inte var någon hiskelig fart så sprang vi på hela sträckan till Alesjaure med stopp endast några gånger då vi slog av på takten i längre uppförsbackar för att fylla på med energi. Det är synd att jag helt tappar fotograferingsförmågan när jag tävlar för vi passerade så mycket fint på vägen, inte bara denna etapp utan hela sträckningen, men jag förmår mig inte att plocka upp telefonen. Ibland är det knappt så att jag orkar få upp något att äta för att själva kraftansträngningen att föra handen ner i fickan och lyfta upp något blir för stor i förhållande till den ansträngning som jag redan genomför i form av löpningen. Det är heller aldrig på tal om att stå stilla för att göra något som i slutändan inte tar mig framåt, i stunden känns det bara som slöseri på värdefull tid.

Alesjaure (7h 59min)

När vi kom till Alesjaure så möttes vi direkt av stugvärden och några till som undrade hur det gick och medan vi fyllde två nya flaskor var från vattentanken så passade vi på att byta några ord med dem. Medan vi stod där så kände jag för första gången vilken rejäl medvind vi hade, man känner ju sällan medvinden. Så fort vattnet var påfyllt så tackade vi för oss och drog vidare mot vad som jag anser vara hela sträckans tråkigaste parti där man springer längs sjön Alesjaure under en ganska lång sträcka men det ser likadant ut hela tiden och jag får känslan av att jag inte tar mig framåt. Så fort vi lämnade stugan kollade jag klockan och jag hade lite svårt att ta in det men återigen hade vi på etappen exakt samma tid som jag hade för två år sedan men det vara bara att svälja det faktumet och fokusera om mot nästa etapp. Då sträckan Tjäktja -> Alesjaure bara var försumbart bättre detta år så borde vi under kommande etapp plocka en del tid då det var etappen jag led som mest och det kändes som att jag hade väldigt långa sträckor då jag bara förmådde mig att gå förra gången.

Vi sprang hela sträckan förutom vid de få backar som finns efter denna etapp plus att vi tog det lite lugnare över de vad som hade bildats av allt smältvatten. Efter ungefär halva etappen klev jag på en sten med min vänstra fot som sjönk ner och blev som en gungbräda och skjöt upp på andra sidan vilket jag lyckades träffa med en klockren tåfjutt och det gick en ilning hela vägen från stortån och upp genom benet, tån pulserade och en enorm smärta uppstod. Jag haltade vidare i förhoppning om att det skulle släppa, vilket det gjorde efter några minuter även om pulserandet i tån låg kvar betydligt längre. Däremot blev jag lite fundersam på om jag kunde ha brutit tån då jag i varje vattenpöl fick tillbaka samma ilning genom hela foten och benet.

Inte nog med tån så gjorde jag en rejäl blunder bara några kilometer längre fram då jag hoppade snett från vänster upp på en spång som lutade nedåt och som var delvis täckt av en liten bäck av rinnande vatten. Det kändes som att någon drog undan en matta under fötterna och jag ramlade handlöst på rygg och lyckades få ena benet under mig. Med en kropp som redan var rätt sliten efter 9 timmars löpande låg jag stilla i vad som kändes som flera minuter och bara kände efter om något hade gått av varefter jag sakta ställde mig upp och började röra på mig och till min förtjusning insåg jag att jag hade kommit undan med blotta förskräckelsen.

Abiskojaure (10h 23min)

På väg ner för Kieronbacken och över hängbron kände jag mig riktigt pigg, provade även att trycka på ordentligt på en svagt nedåtsluttande spång på väg mot Abiskojaure och benen svarade direkt men det tog inte många metrar innan huvudet bromsade upp min framfart och jag kom tillbaka till verkligheten igen med 10 timmars löpning i benen och troligen helt tomma kolhydratsdepåer.

På denna etapp hade vi till och med tappat 3 minuter jämfört med min förra tid. Efter detta så tappade jag helt drivet att jaga tider då jag ändå inte skulle kunna göra någon större putsning av banrekordet och samtidigt var det ganska lugnt att slå det gamla rekordet. Vattnet hade sjunkit undan sedan jag sprang samma sträcka för två dagar sedan och nu var det endast ett eller två mindre vad vilket innebar lätt löpning och det gick relativt fort tills vi sprang förbi tältlägret och Tobias tog upp telefonen och ringde för att berätta att vi var på väg.

Abisko (11h 52min)

Det är alltid lika skönt när man kliver genom portalen som symboliserar starten för Kungsleden, svänger vänster ner mot Abiskojåkko och sedan upploppet med backen upp till turiststationen. Jag är ingen ”grupplöpare” utan vill verkligen springa mina lopp själv, i min egen bubbla och gärna vara jagad av någon som driver på mitt tempo så jag får pressa mig till mitt yttersta men att springa i nästan 12 timmar med min bror, vinna loppet och slå banrekordet var väldigt stort för mig och något som troligen aldrig händer igen.