Starten gick på Örnsköldsvik torg klockan 12 på natten mot lördag med 85 anmälda i långa klassen (129 km) och tidpunkten till trots så var det väldigt ljust ute och jag valde att inte ta på pannlampan. Efter bara några hundra meter av kullersten och asfalt kommer man in på en grusstig som leder uppåt, första milen är rätt kuperad med både elljusspår och lite mer klassisk stig. När vi kommer in i skogen blir det lite mörkare och jag lyckas snubbla på en sten och landar på rygg men jag är snabbt på benen igen utan några allvarliga skador. Jag hänger på Johanna, Erik och Mikael (som senare skulle visa sig vara de tre första i mål) och i efterhand så inser jag att jag inte skulle ha bränt så mycket krut på att följa dem med tanke på min väldigt korta träningsperiod innan denna tävling.  Ända sedan TEC 2016 har jag haft skador som kommit och gått och jag har haft svårt att få någon kontinuitet i träningen fram till två månader innan tävlingen då jag endast haft en sjukvecka men i övrigt bra träning.

Efter dryga milen känner jag att kroppen är rätt tom, benen känns som stockar och jag har ingen lust att tävla längre. Jag slår av på tempot och släpper förbi de som ligger bakom, ganska säker på att jag nu ligger femma och fokuserar på de två högst prioriterade målen jag satte upp innan tävlingen.

  1. Inga nya skador!
  2. Genomföra loppet och få mina poäng för att vara direktkvalificerad till UTMB nästa år.
  3. Om #1 och #2  går bra så vill jag springa på och göra en bra tid.

Härifrån utövar jag en hel del självömkan och ifrågasatte om jag verkligen skulle klara av att genomföra loppet, det är ju ändå nästan 12 mil kvar. Jag slår följe med Dennis som håller ungefär samma tempo som mig och det underlättar att ha någon att prata med och fokusera på något annat än min misär. Detta håller i sig ända fram till Köpmanholmen (30km) som är första matkontrollen. Då vi lämnar Köpmanholmen så känner jag genast en avsevärd skillnad, det känns som att huvudet lättar upp och jag ser klarare. Kroppen börjar sakta komma tillbaka men jag fortsätter att ta det lugnt, fortfarande väldigt långt kvar. När vi kommer in i Skuleskogen börjar Dennis halka efter, jag kollar att allt är bra med honom och han säger att han ska få i sig lite energi så jag drar vidare. Då upptäcker jag en grupp på tre personer som har kommit ikapp oss och jag trivs rätt bra med att vara jagad och börjar dra upp tempot. När jag kommer in i Slåttdalsskrevan stannar jag upp och tar fram telefonen för att fota lite.

Imponerande vyer genom Slåttdalsskrevan

 

Passagen ut genom Slåttdalsskrevan

Men när jag står där och fotar så hör jag de tre bakom mig kliva in i Slåttdalsskrevan och deras röster ekar mellan stenväggarna och det är bara för mig att sätta ner telefonen och springa vidare. Efter detta ser jag de tre varje gång jag ser längre än 100 meter bakom mig. Jag passerar Skuleberget (54 km) och tyvärr så träffar jag både Daniel och Micke som har brutit, känns tråkigt men samtidigt ger det mig energi av att träffa dem och få uppmuntrande kommentarer. Så fort jag har fyllt på mina flaskor och tagit det jag behöver från min dropbag så rullar jag vidare och direkt jag lämnar stationen kommer de tre in till stationen. Jag springer vidare och bestämmer mig för att göra ett litet ryck för att skapa en lucka till dem bakom mig. Jag trycker på och känner att både huvudet och benen känns bättre och bättre hela tiden. Jag ser inte skymten av de tre även fast jag nu kan se som mest över en kilometer bakom mig.

Klockan har passerat nio och värmen är nu påtaglig, har inte sett till någon på flera timmar nu och känner att jag är lite i ingenmansland. Jag har inte sett till någon före mig sedan just innan kontrollen vid 30 km och ingen bakom mig på flera timmar. När jag kommer in till Nordingrå skidstuga vid 84 km så hör jag någon kommer i en rejäl fart direkt efter mig in i kontrollen, det är en av de tre som har brutit sig loss och jagat ikapp mig. Vi får veta att det är fyra stycken framför oss och de lämnade Nordingrå för 45 minuter sedan, jag packar på mig det jag behöver från dropbagen och säger till han som kom ikapp mig att då vi ändå är utanför pallplats så kommer jag ta det lugnt och han troligen hinner ikapp mig så kan vi hålla sällskap.

Så fort jag lämnar kontrollen börjar jag fundera, om det är fyra framför mig så måste minst en ha brutit och det är inte Johanna så även om jag är fyra så är jag trea bland herrarna. Från och med nu börjar jag tänka på mål nummer tre, inte så långt kvar och mina poäng börjar kännas inom räckhåll, kroppen känns bra inga skador så nu vill jag verkligen ha tredjeplatsen! Det blir varmare och varmare, grusvägar så långt ögat når och det är rätt kuperat. Jag pressar på för fullt och känner att jag flera gånger ligger på gränsen. När jag kommer in på nästa vätskekontroll så kollar jag vilka som har passerat och mycket riktigt så får jag det bekräftat att jag nu ligger trea bland herrarna och att Johanna ligger först med en bra marginal. Jag har fortfarande ingen aning om hur långt bakom mig nästa person är så jag fortsätter att köra på hårt hela vägen till Fjärdbotten (109 km). Där frågar jag om de vet hur långt det är till närmsta person bakom mig och de försäkrar mig om att han som jagade mig låg utslagen på en gräsmatta två vätskestationer bort (ca 10 km). Underbar känsla! Nu börjar jag känna mig komfortabel nog att slå av på takten och fokusera på de två första målen igen.

Vid det här laget är jag tillbaka i ingenmansland (45 minuter till närmsta framför mig och ungefär lika mycket till närmsta bakom mig).  Det känns bra ända fram till jag ser Höga Kusten bron för första gången och jag kommer in till Lövvik där det är 10 km kvar till målet, där känner jag att jag bara vill komma fram. Inget direkt att springa för och det känns som att jag bara står och stampar på samma ställe. Springer vad som känns som minst 30 minuter men när jag kollar klockan så har det gått max 5 minuter. Jag nöter på, går mycket på grund av tristess tills jag äntligen ser Lövviksbron och det är 4 km till målet. Fortsätter nöta, växlar löpning med gång hela vägen fram till sista klättringen upp till Höga Kusten hotellet och vilken känsla att äntligen se målet, nu bara sista backen och även fast den är brant så bemödar jag mig att springa sista biten. Vilken känsla att vara i mål och dessutom uppnått alla 3 mål jag satt upp innan tävlingen! Jag hade inga större ambitioner med loppet förutom de mål jag hade satt upp innan men så här i efterhand är jag väldigt nöjd med min prestation med tanke på förutsättningarna och det känns otroligt skönt att få springa en ultra igen efter ett drygt år med skador där jag många gånger har varit osäker på om jag överhuvud taget skulle ta mig tillbaka eller inte.

Den största prestationen för dagen står dock Johanna för, hon slog inte bara sitt eget banrekord utan även herrarnas med nästan 30 minuter! Hon har inget motstånd i Sverige längre utan behöver ta sig ut internationellt. Även Mattias lyckades ta en tredjeplats i den korta tävlingen (75 km) så i bilen på väg hem var vi två som stod på pallen, Michael som lyckades genomföra sin längsta ultra hittills och Mikael som tyvärr tvingades bryta på grund av sin skada i vaden. Sammanfattningsvis var High Coast Ultra ett riktigt bra arrangemang! Service i världsklass på stationerna, bra markerade leder och allt man behövde vid målgång!