Det här inlägget har tagit väldigt lång tid för mig att skriva, framförallt för att det är mycket som har hänt under hösten som gjort att jag varken haft tiden, orken eller viljan att skriva men nu känner jag att minnena börjar blekna och innan det har gått allt för lång tid sedan äventyret ägde rum så vill jag dokumentera detta framförallt för att jag själv ska komma ihåg denna grymma resa!

Det började med att jag återigen försökte få med Viktor till Tor des Geants, ett lopp som jag har följt med skräckblandad förtjusning under några års tid men inte riktigt har haft modet till att anmäla mig till själv utan hela tiden försökt få med Viktor. Tyvärr så var Viktor upptagen även i år men istället föreslog han en för mig helt okänd led, GR20, tvärs över Korsika med start sista veckan i juli. Efter lite betänketid och googlande (bland andra http://corsica.forhikers.com kallar den för ”the toughest long distance trail in Europe”) så var det givet att vi skulle ta oss an denna best! Jag sålde in äventyret till min trogne följeslagare Mattias med argumenten att det var en enkel resa för livsnjutare (vilket jag senare skulle få äta upp). Vi fick även med oss Fredrik den yngre som skulle visa sig vara en otroligt stark och sympatisk löpare.

Viktor som är en erfaren och väldigt duktig guide och researrangör hade gjort alla förberedelser, bokat stugor, sammanställt packlista, sett över all logistik och även delat in leden i jämna munsbitar. Första dagen var tänkt att vara den längsta ca 47km och 4 etapper, resterande dagar skulle vara 3 etapper vardera med den tuffaste dagen som nummer 4 där vi skulle över Monte Cinto.

Dag 0

Vi tog flyget från Arlanda till Bastia där vi lämnade vårt sista ombyte och sedan tog vi taxi ner till bergsbyn Conca i södra Korsika där starten (eller målet beroende på vilket håll du tar dig an leden) av GR20 går ifrån. På kvällen innan start hade jag gått och grubblat för att jag hade känt av mitt dåliga knä (som jag dessutom förvärrat av ett fall under Swedish Alpine bara veckan innan) allt för mycket och på kvällen sa jag till de andra att oddsen för att jag skulle kunna springa 200 kilometer med en trasig kropp redan från början var minimal och min plan var att starta dagen efter och se hur länge det skulle hålla (observera, detta inlägg kommer innehålla väldigt mycket om mitt knä). Viktor hjälpte mig att förbereda en exit-plan som inbegrep en natt till i Conca, taxi till busshållplatsen för att ta bussen till tåget och med tåget till Calvi för att vänta in mina kamrater.

Dag 1 (Conca -> Refuge de Paliri -> Refuge d’Asinao -> Refuge d’Usciolu) 13h 20min totaltid ~ 52km och 3845höjdmeter

Vi hade ställt klockorna på strax efter 5 för en tidig frukost, packa väskan och fylla flaskorna med vatten för att ta oss iväg precis när solen gick upp. När vi gick iväg efter Concas gator och upp mot leden så kände jag av mitt högra knä så fort vi gick i en uppförsbacke eller nedförsbacke, inte så det gjorde jätteont men tillräckligt för att det skulle kännas som att jag bara skulle följa med en liten bit för att sedan halta tillbaka och exekvera min exit-plan.

Starten av GR20 såg ut precis som jag hade tänkt mig, vi vek av från Concas asfalt och rakt in i skogen, stenigt och brant redan från start, precis som jag vill ha det! Klättringen gick genom skogen de första kilometerna innan omgivningen öppnade upp sig och vi kom över första åsen med vyer över bergen som såg många och branta ut. Allteftersom minutrarna gick så passerade vi alla möjliga omgivningar, öppna bergsvyer, barrskog, lövskog och sten, sten och mera sten. Underlaget var verkligen svårjobbat, jag har alltid sagt att Kungsleden är otroligt tekniskt och svårforcerat men det var ingenting jämfört med GR20.

 

Refuge de Paliri var vårt första etappmål som vi kom till efter 2 timmar och 45 minuter, en enkel stuga med sovplatser och försäljning av mat. Direkt vi kom dit stack stugvärden ut huvudet och sa att om vi ville köpa något så hade vi 5 minuter på oss för att han skulle iväg och hämta mer mat. Vi tackade för oss utan proviantering denna gång och gav oss iväg mot nästa etappmål. Vatten var aldrig egentligen ett problem efter leden, det fanns i alla etappavslut och oftast fanns det även en hel del bäckar som det gick att fylla på i mellan etapperna. Direkt efter Refuge de Paliri började vi återigen klättra upp mot nästa höjd och precis när vi nöjda når toppskylten av just denna ås så ser vi någon som närmar sig bakom oss med en stor (dock tom) ryggsäck på ryggen och det är stugvärden som är på väg för att fylla på förråden. Han hälsar på oss och springer sedan ner på andra sidan åsen i rasande fart, kändes som att han sprungit dessa berg förut! Efter några kilometer möter vi stugvärden igen, denna gång med en väska fylld av mat men som tur var inte inte riktigt i samma tempo som tidigare. Strax efter andra mötet så kom vi ut till en refuge som låg efter vägen i Auigilles de Bavella, det fanns både restaurang och en mindre affär, här lyxade vi till det och tog ett oplanerat stopp, köpte en nektarin och resans första läsk (vilket det skulle bli några fler av innan resan är över, närmare bestämt över 120 burkar tillsammans).

Det slog oss ganska tidigt att även om det går väldigt många på GR20 så finns det förvånansvärt lite skräp, såpass att vi började fundera på om vi sett något skräp över huvud taget. För att lösa problemet och för att ge något tillbaka till leden för att vi fick gå där bestämde vi oss för att ha en tävling i vem som plockar mest skräp och förpassar den till närmsta soptunna.

Efter detta stopp så blev det till en början en lite lättare etapp, t.o.m lite löpning på sina ställen upp mot Refuge d’Dasinau som tyvärr har brunnit ned helt och hållet men den fungerade fortfarande bra som energistopp vilket var välbehövligt efter en ganska tuff sista klättring upp. Efter några minuters paus var det återigen dags att klättra uppåt med sikte mot Alcudina 2134 meter över havet.

Efter toppen bjuder GR20 på en skön nedförslöpning följt av en lättsprungen travers och återigen, helt galna vyer! Vid det här laget började kroppen känna av att vi varit ute en större del av dagen och att vi inte ätit speciellt mycket. Efter att jag missat en avfart och vi fick några hundra meter extra fick vi äntligen syn på stugan som vi tänkte äta i och vi tog en välbehövlig paus. Rätt som det var hörde vi svenska röster som pratade och det visade sig att det var ett svenskt gäng där som Viktor dessutom kände sedan tidigare (vad är oddsen??). Vi satte oss bredvid dem och åt en jätteomelett då de berättade att vi inte alls befann oss i stugan som vi trodde vi var vid utan att den befann sig någon kilometer längre fram på leden. Där någonstans insåg vi att denna dag skulle bli längre än vad vi trodde från början.

Sista etappen till Refuge d’Usciolu var lite mer aggressiv, det fanns både lite mer lättlöpta partier men framförallt mot slutet så var det väldigt brant och mycket scrambling. Knät skrek ordentligt på slutet när vi fick balansera på stenar, hoppa på ett ben och trycka ifrån för att komma upp på avsatser.

Helt tom på energi efter att ha sprungit, gått och klättrat i drygt 13 timmar klev jag in i duschen som endast erbjöd det kallaste tänkbara vattnet och för att ha en sportslig chans att bli ren efter att ha sprungit i damm och lera en hel dag så krävs det att man duschar ordentligt med rikligt med tvål (vet ni hur svårt det är att tvätta bort tvål i endast kallvatten??).

Dag 2 (Refuge d’Usciolu -> Refuge de Prati -> Col de Verde -> Bergeries de Capannelle -> Vizzavona) 11h 50 min totaltid ~52km och 2457 höjdmeter

Jag fick en helt okej natts sömn trots att vi låg packade som sillar, nästan omöjligt att vända sig och till råga på allt så snarkade halva rummet värre än jag hade kunnat föreställa mig (tack för att jag fick med mig öronproppar!). När jag vaknade dag 2 kändes kroppen ändå helt okej, lite stel men konstigt vore väl annars och knät kändes faktiskt lite bättre än morgonen dagen innan..?!

Dagen började med en stigning upp på en bergskam direkt bakom Refugen som vi hade tillbringat natten i och återigen kom vi upp till en makalös vy, kändes som att vi gick ovanför molnen samtidigt som solen steg och började värma upp den kalla morgonen.

Under större delen av den första etappen höll vi oss på hög höjd med en blandning av löpning och scrambling, bland annat traverserade vi över ett stenras på ca 100m där jag fick känslan av att det verkligen är bergen som bestämmer. Om man befinner sig i närheten när ett sådant här stenras drar igång så är det garanterat det sista man gör här i livet.

Sista kilometern mot Refuge de Prati var en väldigt enkel sandstig där vi fick lite feeling och uppnådde resans hittills snabbaste kilometertid på platten. Refuge de Prati var väldigt olik de andra stugorna vi hade passerat, det första som slog mig var att det var väldigt lite folk i och runt ikring stugan och när vi kom in i stugan för att köpa oss dagens första läsk så möts vi av en liten lucka i en vägg som var stängd. Vi stod och väntade ett litet tag innan den plötsligt öppnades och där inne satt ett antal rökande Korsikaner som taget ur en siciliansk maffiafilm. Efter provianteringen drog vi snabbt vidare mot dagens andra etappmål Col de Verde.

Vägen mot Col de Verde var som vanligt av väldigt varierande karaktär, från stiglöpning på högslätt med enorma vyer till brant och snabb nedförslöpning i klassisk svensk tallskog. Jag tror att den hela tiden varierande terrängen gjorde att man hela tiden höll uppe den upprymda känslan av att detta var en helt otrolig resa. Jag slutade aldrig förvånas över hur fantastiskt landskap detta är! Väl nere i Col de Verde fyllde vi bara på vatten för att sedan snabbt ta oss vidare mot Bergeries de Capannelle och senare Vizzavona, dit vi ville komma i god tid för att kunna njuta lite av god mat på restaurang och ett fint hotell.

Vid det här laget stod solen mitt på himlen och det var verkligen en tryckande värmde, Col de Verde ligger dessutom relativt lågt (drygt 1200 hm). För varje vattendrag vi passerade drömde vi om att kasta oss i och svalka av oss lite men varje gång valde vi att fortsätta framåt för att nå Vizzavona i god tid före solen skulle gå ner. Istället skopade jag alltid upp hela kepsen med vatten och satte på huvudet, otrolig känsla när det iskalla vattnet rann ner efter nacken och ryggen.

Efter någon timmes löpning/gång hade vi lyckats ta oss upp på lite högre höjd och den tryckande värmen lättade en aning och framför oss bredde en stig ut som sig som påminde om klassiska Stockholmsleder med mycket rötter och stenar men samtidigt flackt och helt okej teknisk löpning. Då var det ett tag sedan vi kunnat sträcka på benen längre än några hundra meter så vi fick upp lite tempo och rullade på över stock och sten. När vi korsade en mindre bäck som rann över stigen med bergssida på vår vänstra sida och ett buskage på vår högra sida så kom jag trippandes från sten till sten och varannan till var tredje sten var lite lös och rörde lätt på sig när jag sköt ifrån. Plötsligt klev jag på en sten som rullade ut åt höger utan att jag hann reagera och jag följde med en liten bit, tappade balansen och landade på rumpan och gled in ner mot buskarna på rullgruset som bäcken dragit med sig. Jag hann under tiden höra stenarna som rullade före mig studsa mot klippkanten bakom buskaget medans jag fortsatte glida rakt mot kanten. Tanken hann slå mig att jag inte kommer att kunna få stopp på mitt glidande och jag förberedde mig för att åka ner över kanten som jag fortfarande inte har någon aning om hur det ser ut bakom buskaget innan jag kände två snabba armar som grabbade tag under min armhåla och drog upp mig på stigen igen. Med andan i halsen insåg jag hur nära det var att jag hade ramlat rakt ner i ett stenrös några meter nedanför stigen och genast fick man lite mer respekt för GR20.

Sista biten in till refugen, U Fugone som var en restaurang i en liten skidort strax alldeles bredvid Bergeries de Capanelle, var ett riktigt ”är vi framme snart” tillfälle. Många av oss var trötta och slitna och vi trodde att det hela tiden bara var ”runt hörnet”. När vi kom in till Bergeries de Capanelle så frågar vi en person som kom ut ur en av refugerna där hur långt det var kvar och jag tror han sa max 5 minuter och 15 minuter senare var vi framme. Som tur var fanns det lite av allt i matväg i U Fugone och vi kunde fylla på rejält med energi och samtidigt återhämta oss innan vi jobbade vidare mot den andra dagens slutmål.

Sista etappen bjöd återigen på en helt egen miljö, denna var mycket mer lik klassisk svensk terräng med tallskog och inte allt för mycket klättring.

Sista 12 kilometerna ner mot Vizzanova gick bara nedför, närmare bestämt ca 700 höjdmetrar, till en början stenigt och tekniskt men ju längre ner vi kom desto mer planade det ut och farten gick upp och ju mer farten ökade desto mer började mitt knä göra sig påmint igen. När vi kom ner i Vizzanova och vi började leta efter vårt hotell kände jag rätt rejält i knät igen och jag började återigen tänka på en plan B, ifall jag skulle vakna nästa dag och inte kunna springa. Vizzanova är en större skidort med bra kommunikation, det finns till och med en järnväg. Dag 2 avslutades med en rejäl stek och en ordentlig natts sömn.

Dag 3 (Vizzavona -> Refuge de l’Onda -> Refuge de Pietra Piana -> Refuge de Manganu) 11h totaltid ~33km och 3100 höjdmeter

Känslan av att vakna upp i en riktig säng för att sedan gå ner till dukat bord och att äta hotellfrukost var obeskrivlig efter att ha slitigt hårt de senaste två dagarna. Knät var helt okej så det var aldrig något snack om att jag skulle avbryta äventyret här och ta tåget tillbaka utan det var bara att ta på sig gårdagens blöta kläder (efter att ha tvättat dem i tvål i hotellrummets handfat dagen innan) och ge sig ut på leden igen.

Trots denna råa terräng med stenar överallt och ibland väldigt svårt att veta vart man ska så har hela leden en tanke och en röd tråd. Rätt som det är dyker det upp en bro, järn eller något annat hjälpmedel som tar en över den där skrevan eller upp för den där bergväggen och framförallt bara visar att man är på rätt väg, sedan finns ju även den röd/vita markeringen som sitter på stenar, träd och diverse fasta ting. Det hände några gånger men det var väldigt sällan vi tappade bort leden, under denna morgon var en av de gångerna när vi inte hade sett leden på ett tag och vi blev osäkra på om vi var rätt, vi klättrade upp för en brant och mossig stenhäll samtidigt som vi tog oss över fallna träd i tron att vi skulle komma upp och se leden igen men efter vi hade gått in i en återvändsgränd med ravin på ena sidan och alldeles för svårklättrade bergssidor på den andra insåg vi att det inte var värt att försöka längre utan vi fick klättra tillbaka ner och leta rätt på den riktiga leden igen. På GR20 stämmer det förvånansvärt ofta att om känslan är att man är av leden så är man oftast det.

Dagens första etapp tog oss över Punta Muratellu vilket innebar en klättring på över 1000 höjdmeter förbi vattenfall, broar och kossor. När vi tog oss ner för andra sidan, vilket för övrigt var extremt tekniskt så kände vi att värmen steg förvånansvärt fort och när vi nådde Refuge de l’Onda så var det en rejält tryckande hetta och dagens första omelett åt vi inomhus där vi åtminstone kunde gömma oss från den värsta solen. Från Refuge de l’Onda kan man välja två vägar, antingen tar man den kortare vägen över ännu en ås, vilket innebär mer klättring men betydligt kortare sträcka. Eller så tar man den ordinarie rutten vilket innebär 10km och 900 höjdmeter nedåt och ca 500 höjdmeter uppåt. Eftersom vi hade fått höra att den senare sträckan var betydligt finare plus att det är orginalrutten så var det ett enkelt val! Sträckan var löpbar på ganska många ställen och vi tog oss förbi lokala badställen och familjer på utflykt. Efteråt ifrågasatte vi ganska många gånger varför vi inte stannade och tog ett dopp här, speciellt med tanke på den otroliga värmen just denna dag. Även om det endast var ca 500 höjdmeters stigning till Refuge de Pietra Piana så var det flera av oss som började känna sig slitna, värmen och löpningen i kombination med väldigt lite näring började ta ut sin rätt.

Inför varje etappslut hade vi alltid sett stugan på långt avstånd och hade därför hela tiden vetat ungefär hur långt vi haft kvar men denna gång hade vi klättrat minst de antalet höjdmetrar som guideboken visade och vi hade inte sett en skymt av stugan. När det var som värst tänkte jag springa lite i förväg och se om jag kunde se något medans de andra drack lite av det sista vattnet. Jag hann inte mycket mer än vända mig om och ta ett steg när jag såg ett tak och förstod att vi stod alldeles bredvid den gömd i ett litet gryt.

Denna stuga var som många andra inte mycket för världen men det fanns mat, läsk och toalett. Ungefär allt man behöver när man befinner sig så här lågt på Maslows behovstrappa.

Dagens sista etapp mot Refuge de Manganu innehöll troligen de bästa vyerna på hela resan, även fast det var väldigt många fina vyer så hade denna etapp något alldeles extra. Nästan direkt efter starten från Refuge de Pietra Piana kom vi över ett krön där vi möttes av ett helt fantastiskt landskap. Vi tog oss ut på vad som närmast kan likna två raukar som stod väldigt nära varandra, såpass att vi kunde ta oss över till den yttersta avsatsen och verkligen blicka ner över bergslandskapet och de två sjöarna nedanför.

Därifrån traverserade vi vidare mot nästa utkiksplats med nästan lika häpnandsväckande vyer. Denna skulle visa vara upptagen av ett gäng kossor som inte stördes av fyra löpare som närmade sig med klampande steg.

Kort efter att vi tagit oss vidare från denna utkiksplats så började de nu mörka molnen på himlen att hopa sig och inte långt efteråt började åskan rulla in. I det tillfället kändes det ganska olustigt att befinna sig på nästan 2000 meters höjd och fortfarande säkert en halvtimme kvar innan vi skulle ta oss över krönet och påbörja vår nedstigning mot stugan där vi skulle tillbringa natten. Vi gjorde en kraftansträngning för att försöka ta oss över krönet innan ovädret kom. Sista biten upp mot krönet bestod av krypande mellan stenar och klättrande med hjälp av kedjor. Precis när vi var över toppen och på väg ner började de första dropparna stänka, det var fortfarande ett kritiskt parti kvar då vi på vägen ner behövde ta oss över stenhällar som nu blev allt mer blöta av regnet som föll. Himlen öppnade sig och släppte iväg ett rejält lass med vatten för att sedan låta molnen skingra sig lika snabbt som de drog in. Vi tog oss den sista biten till nattens boende, Refuge de Manganu. Där bestämde vi oss även för att skippa den iskalla duschen och istället satsa på ett bad. Vi hade längtat efter detta bad varje dag sedan starten för under dagtid var det otroligt varmt, speciellt när vi kom ner en liten bit från bergen men efter klockan 18 så sjönk temperaturen i luften väldigt snabbt så lagom till att vi har fått i ordning våra grejer och tagit oss ner till vattenhålet så var det inte alls lika lockande att ta sig ner i det iskalla vattnet för att tvätta av sig.

Dag 4 (Refuge de Manganu -> Hôtel Castel de Vergio -> Refuge de l’Onda -> Refuge d’Asco Stagnu) 13h totaltid ~43km och 2924 höjdmeter

Dagens första etapp blev en lång en där det för ovanlighetens skull även gick att springa långa sträckor på vad som närmast liknade en hed med gott om betande kor efter vägen innan vi kom upp i lite mer bergsliknande miljöer igen.

Första stoppet för dagen blev på Hôtel Castel de Vergio men just innan det stoppet sprang vi på platten ett antal kilometer när jag helt plötsligt fick ett otroligt håll i sidan som inte ville ge med sig.  På hotellet blev det den sedvanliga läsken men även otroligt goda jordgubbar serverade i en plastmugg med socker till! Man lär sig verkligen uppskatta de små tingen här i livet. Under hela tiden på hotellet satt hållet kvar i sidan som fick mig att gå dubbelvikt och ibland även sitta i fosterställning på hotellets trappa. Jag försökte lindra problemen genom ett toalettbesök (första riktiga toaletten på två dagar) men utan resultat. Vi sprang iväg in i en klassisk svensk fjällbjörkskog och det var fortfarande stora problem att springa, det högg till i sidan vid varje steg. Vi hann inte komma långt innan Mattias skrek till för att sedan börja halta en aning, Fredrik var på det direkt, slet av sig sin ryggsäck och drog upp en elastisk binda som han drog på Mattias fotled samtidigt som han höll den i högläge. Tack vare Fredriks snabba agerande så klarade vi oss återigen från något allvarligare tillbud. Efter totalt ett par timmar av håll som gick i skov med allt från problem bara att gå till att det gick helt okej att springa så blev det successivt mindre för att släppa helt just före Refuge l’Onda.

När vi efter drygt 8 timmar nådde slutet på dagens näst sista etapp och den sista etappen bestod av att ta sig upp och över Korsikas högsta berg (Monte Cinto 2700m) förstod vi att detta kommer bli en lång dag!

Sista etappen inleddes med scrambling och lite klättring , jag hann ifrågasätta många gånger om detta verkligen kunde vara leden med tanke på hur brant och svårforcerad terrängen var men återigen var leden väldigt tydligt markerat så det var till och med svårt att ta fel väg.

Väl uppe på ledens högsta punkt var det fortfarande ca 100 höjdmeter kvar för att ta sig upp på Monte Cintos högsta topp. Under hela dagen hade jag haft en känsla av att GR20 redan hade gett mig mer än vad jag hade kunnat önska med tanke på mitt dåliga knä vid starten och det i kombination med de mörka moln som låg över Monte Cintos topp gjorde beslutet enkelt för min del, att inte utmana berget utan vara nöjd med det jag redan hade fått och istället fortsätta ner mot dagens slutdestination.

Resan neråt var speciell den med, väldigt brant och bara rullgrus i alla dess storlekar. Jag tog stora kliv och varje gång jag satte ner foten så fortsatte den säkert en meter till i rullgruset, efter några hundra meter fick jag till tajmingen och det blev ett väldigt skönt flyt nedförslöpningen.

Om jag bara fick göra om en av etapperna på GR20 så skulle jag mest troligt välja denna då den innehöll lite av allt, tuff klättring både för hand och med järn, lite löpning både smala stigar och på stenhällar, rinnande vatten med gryt som var som gjorda för ett svalkande bad och såklart storslagna vyer!

 

 

Efter en lång dag i bergen nådde vi äntligen Asco efter ungefär 13 timmar. Det är en skidort som man även når med bil och därför finns både fin restaurang och många boenden. Vi hittade direkt restaurangen som skulle besökas under kvällen men först skulle vi leta upp vårt rum och ta en välförtjänt dusch.  När vi väl hittade vart vi skulle tillbringa natten hade vi svårt att ta in det, trots att detta var en relativt enkel plats att ta sig till så var det helt klart, utan tvekan, resans mest tragiska boende! Det var slitet med trasiga toaletter, duschar och handfat. Självklart fanns det bara iskallt vatten vilket iofs inte är någon fara när man befinner sig i en avlägsen stuga på bergen, nu hade vi ställt in oss på att det skulle vara lite finare när detta ändå var en större anläggning, det går snabbt att bli bortskämd :). Maten var däremot helt delikat och vi åt tills vi nästan behövde bäras ut från restaurangen.

Dag 5 (Refuge d’Asco Stagnu -> Refuge de Carrozzu -> Refuge d’Ortu di u Piobbu -> Calenzana) 8h 30min ~25km och 2208 höjdmeter

Jag hade känt mig piggare och bättre i knät de sista två dagarna så den 5e och sista var den där jag kände mig starkast! Morgonen började dock inte lika bra tekniskt när min klocka hade bestämt sig för att ändra inställningarna till en GPS-spårning som jag inte trodde skulle räcka en hel dag plus att den hade stängt av pulsbandet. Detta är inget problem om man är hemma och tillgång till internet men om det inträffar långt ute i vildmarken med både taskig mobiltäckning (om någon) och ännu sämre tillgång till internet så blir det svårt. Vi hade redan startat vår sista dag när jag började fippla med klockan och det var rejält uppför, tror jag höll på i säkert 30 minuter då jag hade fått igång pulsbandet och GPS:en fick jag strunta i. En klocka som marknadsförs som äventyrsklocka men inte fungerar utan internet!?

Vi hade sparat den kortaste dagen till sist för att komma fram i dräglig tid till Calenzana men man ska inte missta sig, bara för att en dagsetapp är kort i kilometer räknat så behöver den inte vara snabb. Enligt både Viktor och de vi mötte på vägen så bestod den norra delen av högre och spetsigare berg vilket vi redan börjat känna av dagen innan men det skulle bli ännu mer denna dag. Första etappen var inte allt för farlig, en hel del tekniska partier men inte mer. Refuge de Carrozzu är en stuga som ligger lite dold i en lummig skog direkt efter en lång hängbro, väldigt mysig men här stannade vi bara för att få ner våra läsk för att så snart som möjligt röra oss vidare innan solen blev alltför varm. Däremot etappen mot Refuge d’Ortu var helt galet häftig! Otroliga vyer och väldigt mycket scrambling/klättring uppe på toppen av en bergsrygg. Det var tur att vi sprang från söder till norr istället för åt andra hållet för jag hade haft väldigt svårt att klara dessa höjder utan svindel om jag inte hade fått vänja mig efter vägen. Vi träffade på ett svenskt par när vi höll på att klättra upp för en skreva i berget på ett av de svårare partierna på GR20, en kille och en tjej som precis hade börjat sin vandring mot Conca. Killen bar en ryggsäck som han sa vägde 40 kilo och på fötterna bar han sandaler!! Jag trodde inte mina ögon! De verkade inte heller ha någon större vandringsvana och det skulle vara väldigt intressant att se hur det gick för dem och om de klarade sig hela vägen till Conca.

När vi hade tagit oss en bit nedför bergskammen började vi lida lite brist på vatten och vi kom vi in i ett parti som var täckt av täta och höga buskar. Det skulle finnas ett ställe där vi kunde fylla på våra vattenflaskor men när vi väl kom dit så visade det sig att den hade torkat ut och vi fick fortsätta utan vatten. Vi lunkade vidare efter leden och det blev tätare och tätare med buskar, rätt som det var frågar Viktor om någon sett markeringar på länge och mycket riktigt, vi hade tappat bort leden. Det kändes inte aktuellt att spåra oss tillbaka för att hitta leden utan jag drog iväg och scoutade där jag trodde att leden borde gå. Det var extremt svårt att ta sig fram bland buskarna som blev tätare och tätare utan led i sikte. Jag hittade en festis som var prydligt uppställd på en sten så jag antog att jag inte var långt ifrån leden. Strax efter det ropar Fredrik att han har hittat en ledmarkering bara ett tiotal meter ifrån där jag går och jag får krypa genom täta och taggiga buskar för att ta mig ut på leden igen. Inte långt efter det kommer vi fram till vatten och senare Refuge d’Ortu som är den sista stugan vi ska passera innan vi är framme i Calenzana.

När jag gav mig iväg från det sista etappstoppet Refuge d’Ortu började det kännas lite vemodigt att det snart skulle vara över, jag sprang iväg före de andra bara för att känna av lite hur kroppen kändes och för att få köra mitt eget tempo ett tag. Det lustiga var att benen svarade direkt, det var en grym känsla att springa själv högt uppe på bitvis smala avsatser och passager som man ibland fick använda sig av händerna för att ta sig över. Kroppen svarade hur bra som helst efter 5 dagars gnetande och minimalt med energi och det fanns till och med energi kvar för att trycka på i uppförslöpningen. Efter några kilometer satte jag mig ner under en stor gran för att skydda mig från den tryckande värmen och inväntade de andra med ett stort leende och en förundran hur mycket kroppen egentligen klarar av!

Härifrån gick det i princip bara utför, först väldigt tekniskt men ju närmare Calenzana vi kom desto mer lättlöpt blev det. De sista 3 kilometrarna var en ren njutning av lagom lutning på nedförslöpning och både målet i Calenzana och havet i sikte. Rätt som det var öppnade vi grinden som markerade slutet på GR20, och vilket det kändes som, väldigt abrupt tog resan slut för denna gång. Det var med väldigt blandade känslor vi stod där och fotograferade oss, 20 mil och 15 000 höjdmeter senare.

Grinden till slutet. Foto: Viktor Winterglöd

Hemresa

Kontrasterna var gigantiska mellan nätterna på GR20, framförallt sista nattens boende i Asco, och att vakna upp på hotellet i Calvi. Det är verkligen så att man måste uppleva de djupa dalarna innan man kan njuta av de höga topparna i livet. Vi stannade en natt i Calvi och njöt av denna enormt lyxiga semesterort och på eftermiddagen dagen efter tog vi tåget tillbaka till Bastia där vi lämnade vår packning en vecka tidigare.

När jag har börjat få lite perspektiv till leden så måste jag säga att jag känner mig lite stolt för att vara en av de som har genomfört hela GR20 och dessutom på 5 dagar. Om jag skulle göra den igen så hade jag antingen velat spendera fler dagar för att kunna njuta mer av vyerna, badat i bäckarna och utforska naturen mer eller så hade jag velat köra hela leden i ett svep utan övernattningar.

Nu undrar du såklart vem som vann skräpsamlartävlingen! Det var utan tvekan GR20, även om det var förvånansvärt svårt att hitta något skräp alls efter leden så lyckades vi med största säkerhet ta med oss mer skräp från leden än vad vi lämnade längs vägen #leavenotrace.