Ibland vill man så gärna genomföra en utmaning att man vägrar inse att tåget redan har gått och kroppen står kvar på stationen. Att ge sig ut i fjällen på en A -> B bana utan möjlighet att avbryta kräver att man är helt förberedd och har en kropp som är hel, känner man minsta tveksamhet så anser jag att man ska ta det säkra före det osäkra för i fjällen är det bergen och naturen som bestämmer.

Men jag tar det från början, efter Täby Extreme Challenge (TEC) kändes det som att jag skulle kunna göra ännu en bra säsong med bra placeringar och en kropp som svarade oavsett vad man kastade på den. Dock så hade jag svårt att komma igång med träningen på allvar igen efter TEC, så fort jag började komma upp i lite volym så dröjde det bara en till två veckor innan jag antingen kände av en skada eller blev förkyld och fick börja om. Jag har som tradition att köra Stockholm Maraton oavsett hur jag känner mig, antingen blir det en formkoll där jag satsar på ett personligt rekord eller så tar jag det som ett snabbare långpass och bara springer igenom. Om kroppen kände sig bra så tänkte jag göra ett försök att komma ner i runt 2.48 vilket jag anser att jag har kapacitet att göra. Ända till veckan innan maran kände jag mig hängig precis som en förkylning som inte ville släppa med tunga ben och svårt att sova så det var helt utan ambitioner jag stod på startlinjen och kroppen skulle få känna sig för på vilken nivå jag skulle lägga mig. Jag fick slita hårt redan efter bara några kilometer och var flera gånger på väg att bryta loppet men lyckades hålla i och ändå slå mitt rekord från förra året med knappt en minut (nytt rekord 2.57) vilket under omständigheterna ändå kändes helt okej.

Efter Stockholm Maraton fick jag problem under min högra fots främre trampdyna som i perioder kändes så dåligt att jag knappt kunde stödja på foten. Jag slog direkt ner på volymen och bara underhöll löpningen under juni. Jag sprang även en Ursvik Extreme på 64 minuter vilket jag inte alls var nöjd med tidsmässigt men under förutsättningarna kunde jag inte kräva något mer. Redan här började jag känna att Swedish Alpine var i fara men jag brukar alltid ha en förmåga att lyckas med stolpe in och jag fortsatte mina förberedelser inför fjällen.

Trots denna inledning fanns det fortfarande hopp när vi åkte upp mot Norrland en vecka innan loppet. Som förberedelse under sista veckan försökte jag köra några väldigt tekniska träningspass med fartökning vilket endast resulterade i kompensationssmärtor i knä och höft och när jag satte mig på tåget upp mot Nikkaluokta från Boden bestämde jag mig för att det bara var idiotiskt att ens försöka springa loppet utan istället ville jag känna av atmosfären och starta tillsammans med de andra, springa en bit och sedan vända tillbaka för att få lift till Abisko.

Sagt och gjort, jag tog på mig all tävlingsutrustning (utom nummerlappen) och efter den obligatoriska fotograferingen så gav Roland starttecknet och vi gav oss iväg. Efter några hundra meter låg jag och Sten i täten och drog i ett tempo som kändes väldigt högt med tanke på att Nikkaluokta – Abisko är en lång och bråkig sträcka. Även fast det höga tempot höll i sig kilometer efter kilometer så var det en svans med löpare som hängde med bakom oss, efter 4 – 5 kilometer sneglade jag bakåt och kunde räkna till åtminstone 5 personer som låg inom 50 meters avstånd och Sten såg inte intresserad ut att släppa på tempot tills han hade fått lite distans till gruppen bakom. Efter 7km kände jag att det började göra ont i höften (kompensationssmärta från fotskadan) och varje gång jag lyfte benet lite högre så smärtade det till. Det var där någonstans jag skulle ha övergett loppet och vänt tillbaka men jag ville fortsätta en liten bit till, 500 meter till och jag snubblar till på en sten för att det gör lite för ont att lyfta benet och jag hinner bara tänka att nu är det dags att vända då jag gör samma sak igen, inte orkar lyfta benet och sparkar höger fot klockrent i en sten. Jag stupar handlöst med huvudet före i en lerpöl och tar emot mig med båda händerna och mitt högra knä (som var dåligt sedan innan). Utan att reagera så är jag på fötter igen men är arg på mig själv att jag fortsatte även fast jag såg detta komma. Jag ropar till Sten att nu skiter jag i det här och önskar honom lycka till och vänder tillbaka mot Nikkaluokta. Direkt jag vänt tillbaka så är det något i mitt huvud som ändå tänker att jag gav upp för lätt och att jag ändå borde vända om och ge det ett försök till men jag lyckas stävja de impulserna när jag ser min blodiga hand och mitt knä som inte alls känns bra. Halvvägs tillbaka till Nikkaluokta låser sig dessutom min höft och jag måste gå så fort det blir lite tekniskt och det är först då jag inser att detta var ett lopp som inte var ämnat för mig i år.

Istället för en egen härlig målgång i Abisko fick jag möjlighet att uppleva andras känslor av att ha expanderat sin egen komfortzon och genomfört något som inte många har förmågan att göra. Förutom utmattning fanns det även glädje, envishet, styrka och ren och skär skräck i folks ögon allt eftersom de strömmande in mot målet. Som vanligt hade de svenska bergen gett löparna en rejäl utmaning att bita i och det är verkligen så att det ena Swedish Alpine Ultra aldrig är det andra likt. Tack Roland för att du är en eldsjäl som gör denna tävling till vad den är och till alla andra som är med och hjälper till.

Vi ses nästa år!