Efter att min fru och jag haft en underbar helg tillsammans i Chamonix var det dags för henne att flyga hem igen och för mig att flytta in hos Jonathan och Mårten, som jag träffat under Swedish Alpine Ultra, i ett lägenhetshotell och börja fokusera på årets sista stora utmaning. Med tanke på att min säsong hittills har gått väldigt bra så hade jag höga förväntningar. Även om fokus var på återhämtning och att ta det lugnt så fick vi ändå ihop ett bra löppass upp till caféet La Floria, men framförallt bestod dagarna av mycket intressanta diskussioner om bland annat mat och hälsa.

Dagarna gick och tävlingen kom närmare och närmare men jag fick aldrig den riktiga tävlingskänslan som jag brukar få inför större tävlingar, den där känslan när jag bara vill starta så fort som möjligt och komma ut på banan för att pressa mig till mitt yttersta. Istället gick jag och längtade tills dess att tävlingen skulle vara över och jag skulle vara färdig. Dagen innan tävling kände jag inte riktigt igen kroppen och jag skojade med Jonathan och Mårten om att det var ”tävlingsförkylningen” jag kände av, tävlingsnerver som känns som förkylning eller diverse skador.

Natten mot tävlingsdagen hade jag ställt väckarklockan på 03.30 då min buss till Courmayeur skulle gå 04.15. Runt 01.00 på natten vaknade jag av att jag hade en otrolig huvudvärk och kände mig tjock i hela ansiktet, en rejäl förkylning. Jag tvingade mig upp och försökte dricka vatten och tog en huvudvärkstablett,  passade även på att skicka ett sms till min fru och berättade att det inte fanns någon möjlighet att jag skulle kunna tävla om några timmar. När huvudvärkstabletten började verka lyckades jag somna om och sov i kanske en timme innan det var dags att kliva upp. Huvudvärken hade släppt och när jag ändå hade åkt hela vägen hit och hade allting förberett så skulle jag minsann uppleva starten i Courmayeur, efter det kunde jag vända tillbaka och bryta tävlingen tänkte jag. Sagt och gjort, jag drog på mig mina träningsskor (ej tävlingsskorna som jag hade förberett då jag ändå bara skulle ta det lugnt), hoppade på bussen och tog mig till starten med rinnande ögon och näsa.

Profil TDS 2015
TDS Banprofil

Courmayeur

Starten i alla veckans UTMB-lopp var helt magiska och så även denna, man kunde ana att solen var på väg upp bakom bergen och speakern var i extas när han jobbade upp stämningen hos alla som spänt stod och väntade på startskottet. Jag ställde mig nästan längst fram för att kunna insupa så mycket atmosfär som möjligt och när starten gick så drog jag iväg i ett behagligt tempo med övriga startanden. Först gick loppet i en cirkel runt Courmayeur i ca 2km innan den vände upp mot Arête du Mont-Favre och dagens första klättring var ett faktum. Så fort det började gå uppåt kände jag att kroppen inte var helt kry, det kändes inte jättemycket men den svarade inte som jag är van vid och pulsen låg högre än vad den brukar göra. Idag bestämde kroppen och inte knoppen vilket tempo vi skulle hålla så jag slog genast av på tempot och fann mig i att ta det lugnt.

Arête du Mont-Favre (2435 meter över havet)

Efter Arête du Mont-Favre vände banan direkt neråt igen några hundra höjdmeter för att ta ny fart upp mot dagens högsta punkt Col Chavannes. Stigen ner var teknisk och brant (vilket i princip alla nedförslöpningar skulle visa sig vara med bara några få undantag) vilket jag tycker om och jag lyckades glida om ett antal personer på vägen ner. Även den ca 1km flacka löpningen på botten kändes lätt och jag plockade ytterligare placeringar. Så fort jag vände upp igen mot Col Chavannes så gjorde sig förkylningen påmind igen och jag fick ta det lugnt igen och se mig passeras av vad som känns som minst 50 personer. Även uppförsbackarna var extremt branta och tekniska och här var första gången i loppet man var tvungen att ta till händerna för att hålla sig kvar på berget.

Col Chavannes (2603 meter över havet)

På toppen av Col Chavannes hade jag redan varit ute i 3 timmar men bara tagit mig 22km men då hade jag klättrat totalt nästan 2000 höjdmeter och tagit mig ner ca 600 höjdmeter. Direkt efter krönet vände det neråt igen och denna gång till en ganska hård grusväg, farten blev därför hög under en lång sträcka. Förutom en liten stigning upp till Col du petit Saint-ernard så gick det oavbrutet nedför sammanlagt 2400 höjdmetrar ner till Bourg Saint-Maurice, dagens lägst belägna punkt. I varje kontroll provade jag på allt vad det franska köket hade att erbjuda; ost, kallskuret, pain riche, honung, cola m.m. och jag vet inte om det berodde på det eller om det var förkylningen men på vägen ner mot Bourg Saint-Maurice pajjade min mage helt och hållet. Jag fick akutont med jämna mellanrum under resten av loppet och tvingades göra toalettstopp i början av alla nästkommande nedförslöpningar.

Bourg Saint-Maurice (813 meter över havet)

Väl nere i Bourg Saint-Maurice hade klockan hunnit bli strax efter 12 på dagen och den stekande solen började göra sig påmind, jag uppskattade den tryckande värmen till mellan 30 och 35 grader vilket jag inte alls trivs i. Här började det bli tungt att springa och jag kunde inte hålla jämna steg med de jag sprang om på vägen ner. Jag försökete tillbringa så lite tid som möjligt i energistationen för att så fort som möjligt ta mig upp på höjd med förhoppningen om lite kallare temperaturer. Men de kallare temperaturerna lät vänta på sig. Nu började dagens högsta stigning och den var helt otroligt brant! 1900 höjdmeter skulle bestigas på ungefär 10 km. På sina ställen var leden skrattretande brant, det i kombination med värmen gjorde att farten var allt annat än hög. Utsikten däremot var helt okej med bland annat en del fort från slutet av 1800-talet som kändes riktigt maffiga där i den branta sluttningen. De var viktiga riktmärken för att hela tiden känna att jag tog mig framåt. I slutet på branten började jag prata med Martin från Tjeckien som verkade hålla jämna steg med mig.

Passeur de Pralognan (2567 meter över havet)

Klättringen tog totalt ungefär 3 timmar att genomföra och det var en otroligt skön känsla att ta sig över krönet och ner på andra sidan. Väl på andra sidan var det inte helt enkelt att ta sig ner då det kändes mer som en klättringsled än som en vandringsled. Det satt både rep och vajrar fästa vid berget för på vissa ställen var det nästan vertikalt neråt på en helt öppen bergssluttning så utan dem hade man inte kunnat hålla i sig. Efter några hundra höjdmeter började lutningen att trappas av och det gick åtminstone att gå igen. Trots 10 timmar bland alperna så kände jag mig riktigt fräsch i både benen och resten av kroppen och det var inga problem att springa på de tekniska stigarna. Här var första gången jag reagerade på att leden var (förutom lutningen) extremt likt Kungsleden med mycket sten och ett liknande landskap. De sista 2 kilometrarna innan Cormet de Roselend var nästan helt platta och det gick att stäcka på benen, tyvärr började jag här känna av ett håll som gjorde så ont att jag tvingades gå den sista biten till kontrollen där jag stötte ihop med Martin igen som behövde gå på grund av sina slitna ben.

Cormet de Roselend (1976 meter över havet)

Jag och Martin tog oss till sist in till Cormet de Roselend där jag fick tillgång till min ”dropbag” med extra energi, ett nytt par skor och en nödladdare till klockan. Energin stuvades in i väskan och laddaren fästes på klockan men skorna fick vara då jag ändå hade mina väldigt bekväma men tunga träningsskor. Martin började prata om att gå under 20 timmar och det här var den första gången jag reflekterade över vilken möjlig sluttid jag skulle kunna få då jag fortfarande bara var ute och kände efter hur långt jag skulle kunna ta mig med en förkylning i kroppen. Vi kom fram till att det inte var helt omöjligt och att vi skulle hjälpas åt att dra härifrån så länge det inte blev för påfrestande för då skulle jag släppa. Martin drog rätt hårt i början och jag hade svårt att hänga med, försökte få honom att ta det lugnt några gånger för det var långt kvar och mycket riktigt just före La Gitte hamnade han längre och längre bakom mig. Där sprang man efter en av banans häftigaste del, Chemin du Curé, leden är insprängd i sidan av berget och så man har en djup ravin på sin högra sida.

Chemin du Curé
Chemin du Curé

När vi kom ner till La Gitte så sa Martin åt mig att fortsätta själv så skulle han komma ikapp senare. Mycket riktigt så kom han ikapp mig några gånger men varje gång vi stannade och fyllde på vatten så sa han åt mig att fortsätta själv och att han skulle komma ikapp. Det fortsatte så ett tag, jag fick en lucka och vid varje nedförslöpa så vred min mage om och jag behövde göra ett toalettbesök och då lyckades Martin komma ikapp mig. Så fortsatte det ändå till Col du Joly, en vätskestation just innan början av slutet på loppet.

Col du Joly (1989 meter över havet)

Här var sista gången jag såg Martin under loppet, nu började en lång ganska lätt utförslöpa på totalt 750 höjdmeter och jag passade på att gå på toaletten och ta på mig lampan just innan det bar iväg neråt. Direkt efter stationen höll jag riktigt bra fart efter grusvägarna ända tills det bar iväg på lite mer tekniska stigar igen och då passade hållet på att komma tillbaka. Där kom jag även ikapp ett par fransmän som det skulle visa sig att jag skulle slå följe med under resten av loppet. Vi turades om att dra och även om de var betydligt starkare när det var riktigt tekniskt nedför så lyckades jag komma ikapp när det var platt och även uppför. Väl nere i botten av backen så passerades den sista viktiga vätskestationen, Les Contamines, där jag passade på att få i mig en hel del buljong och även fylla på med vatten innan den sista stora stigningen upp mot Col de Tricot.

Les Contamines (1153 meter över havet)

I början av stigningen upp mot Col de Tricot var det första gången jag kände en rejält trötthetskänsla i benen, vet inte om det bara berodde på att jag nu hade tagit mig 100 kilometer och nästan 6000 höjdmeter eller om även de 16 timmarna och mörkret gjorde sitt. Här fick jag även upp en tanke om att förkylningen kanske skulle sätta stopp för detta lopp i alla fall. Jag skulle inte kalla det en klassisk dipp utan snarare en rejäl fysisk dipp. Jag passade på att gå ut ur stationen tillsammans med fransmännen och bestämde mig för att följa deras rygg oavsett hur trött jag blev. Som tur var höll trötthetskänslan i sig i max en halvtimme och sedan var kroppen tillbaka igen och jag kunde hjälpa till att dra i uppförsbackarna igen, kanske berodde på att vi stötte på de första sovande löparna uppför denna backe. De första vi gick förbi blev vi lite oroliga för och försökte få kontakt men när de vaknade sa de att de bara skulle sova lite till innan de påbörjade den sista klättringen. Innan klättring upp på Col de Tricot var det en liten teknisk nedförslöpa och jag hade inte en chans att haka på fransmännen och kunde bara se hur deras sken från pannlamporna försvann längre och längre bort. Längst ner i botten innan stigningen var det kanske 1 km av flack löpning och där tänkte jag att det var min chans att hinna ikapp dem innan sista klättringen och mycket riktigt, jag körde hårt hela vägen till krönet av backen och lyckas precis få tag i deras ryggar innan det bar iväg uppåt igen. Klättringen upp för Col de Tricot var något av det brantaste i tävlingen och inte nog med det så kändes den riktigt lång. Mitt i natten gick vi efter vad som såg ut att vara en lång orm av lampor som ringlade sig i serpentiner upp för skidbacken. På vägen upp gick vi förbi flera personer som hade lagt sig på kanten av leden ut mot backen för att sova vilket kändes riktigt farligt, en liten knuff och de skulle rulla många hundra meter ner innan det skulle ta stopp. När vi äntligen tog oss upp på toppen stannade fransmännen för att vila sig en stund men jag passade på att påbörja den branta nedförslöpningen för jag visste att de snart skulle komma ikapp mig då det var lite för brant för att jag skulle kunna stå på. Jag fick springa själv i kanske 15 minuter innan de kom ikapp och drog ifrån mig, jag försökte haka på men det kändes alldeles för farligt i den tekniska terrängen i bara skenet av min pannlampa. Innan jag var nere på botten hade deras pannlampor för länge sedan försvunnit i fjärran och jag var säker på att det var sista gången jag såg dem innan målgång. Nu hade jag bara en liten och relativt flack stigning kvar innan Les Houches som är sista kontrollen innan Chamonix. Den började med en riktigt häftig hängbro över en större flod som slängde rätt rejält när man gick över den dånande floden. Här var första stället jag höll på att gå fel, direkt efter bron blev det väldigt snårigt med bara små gångar genom buskaget och jag drog iväg uppåt vad jag tyckte var den största vägen. Ganska snart märkte jag att stigen blev mindre och mindre och väldigt svårt att gå så jag började kolla efter markeringar som givetvis saknades så det var bara att vända om till hängbron och prova igen, denna gång var hittade jag rätt och tog mig uppåt en riktigt häftig led. Nu växlade leden mellan fina löpbara stigar och scrambling med vajrar, det var nog tur att det var mörkt och jag inte såg vad som fanns nedanför avsatsen för nu kände jag mig riktigt bekväm även fast det ibland även fanns vajrar på hyfsat fina partier av leden. Sista partiet innan Les Houches var en riktigt brant och lerig serpentin där jag gled fram och tillbaka och bara försökte träffa leden igen när fotfästet hade släppt och jag kanade ner för leran. Sista kilometrarna övergick till en brant asfaltsbacke där det var riktigt jobbigt att springa, lite för brant och fötterna gillade inte det hårda underlaget men nu var det bara 10 kilometer kvar till mål och bara att bita ihop.

Les Houches (1008 meter över havet)

Sista kontrollen tog jag endast lite cola i för att så fort som möjligt ta mig vidare den sista biten mot mål, den här sträckan såg på höjdkurvan ut att vara helt flack och det var mestadels asfalt. Min starka sida under detta lopp var ändå flacka partier då jag inte behövde anstränga mig så mycket och ändå kunna hålla en hyfsad fart. Jag sprang om två personer innan jag drog upp telefonen ur fickan och ringde först min fru som satt hemma och följde loppet. Otroligt skönt att höra hennes röst och få berätta att det här skulle gå vägen. Sedan ringde jag Jonathan och Mårten men utan svar, jag gissade att de låg och sov då klockan ändå närmade sig 2 på natten men bara minuter senare fick jag ett sms om att de väntade i målet. Jag fortsatte springa på och såg tre personer framför mig som jag tyckte jag kände igen och minsann så var de de två fransmännen som jag hade följt och en till som gick den sista biten. Jag passerade dem och sa att man inte fick gå när det bara var 5 kilometer flack löpning kvar och de bara hejade mig vidare utan att haka på. Även om detta skulle vara flack löpning så var det ändå kuperat men kanske mer ”stockholmskuperat” som inte syns i en höjdprofil i alperna. Jag tuggade vidare och såg två personer till framför mig, den första gick så han sprang jag om ganska enkelt men den andra började springa när han hörde att jag närmade mig och det blev 3 kilometer av nötning där jag sakta men säkert minskade avståndet till honom. När vi kom in i centrala Chamonix lyckades jag komma upp i rygg på honom och då gav jag allt för att han inte skulle ta min rygg då jag gick om och mycket riktigt så orkade han inte följa utan släppte direkt. Det var en otroligt skön känsla att de sista 500 metrarna genom Chamonix veta att jag skulle klara det och utan att ha plågat kroppen allt för mycket. Jag svängde upp på målrakan som tyvärr är rätt enslig mitt i natten förutom några tappra åskådare som hejade på oss nattlöpare. Där fanns även Jonathan (som lyckades ta nedanstående bild) och Mårten som skrek på mig de sista metrarna. Otroligt skönt att gå i mål efter 20 timmar och 13 minuter och Jonathan sa att jag kom på 59e plats, vilket jag inte alls trodde på då jag hade tagit det så pass lugnt och det ändå var 1600 startande i Courmayeur dagen innan men visst hade han rätt.

Målgång
Målgång i Chamonix Foto: Jonathan Askesjö

Sammanfattningsvis var detta troligtvis det finaste lopp jag har sprungit och om det berodde på att jag låg just under min maximala ansträngning och faktiskt hade tid att kolla upp eller om det verkligen var så mycket finare än alla andra lopp jag sprungit låter jag vara osagt. Jag väldigt nöjd med min placering då det känns som att det fortfarande fanns mycket att hämta om jag får hålla mig frisk och magen fungerar som den ska men jag tror inte att jag kommer att söka till TDS igen utan kommer satsa på att springa veckans huvudpunkt, UTMB, som mitt nästa stora lopp i Chamonix, så nu är det bara att hålla tummarna för att jag ska ha tur i lottningen till nästa år!

Här finns en film som sammanfattar loppet bra.