Swedish Alpine Ultra går över den klassiska vandringsleden från Nikkaluokta till Abisko, den är runt 107km och med 1850 stigningshöjdmeter. I år skulle det dessutom visa sig vara extra besvärligt när det låg kvar ovanligt mycket snö för årstiden.

Men historien börjar egentligen tidigare än så, det var över denna sträcka som min första löpartävling gick. Min ungdom ägnade jag nämligen inte åt att springa eller någon konditionsträning alls för den delen utan enbart att träna styrketräning tills en dag 2006 då jag sadlade om helt efter ett samtal med en barndomskamrat som föreslog att vi skulle springa Fjällräven Classic. ”Springa nästan 11 mil i fjällen, jag lär ju klara av att springa en mil så hur svårt kan det vara att springa tio till??” Svårt skulle det visa sig! Vi gick ut hårt och kraschade totalt! Efter 29 timmar kröp vi i mål med trasiga kroppar som aldrig någonsin skulle springa igen. Min nästa drabbning med Kungsleden var 2014 års upplaga av Swedish Alpine Ultra då jag efter en stark start lyckades stuka foten efter bara 3km.. 2015 var alltså året då jag skulle få min revansch på fjället!

Dagarna innan visade väderprognosen att vi skulle få ett rätt så bedrövligt väder men när tåget stannade i Kiruna sken solen utan att vara för varmt, helt perfekt med andra ord! Väl i Nikkaluokta var det många kända ansikten men även en del nya och samtalsämnena handlade om morgondagens väder, banans skick och dagens form. Just före middagen vaknade brorsan upp efter att ha sprungit åt motsatt håll dagen innan (från Abisko till Nikkaluokta) med besked om väldiga snömängder, ”snövakar” och avdomnade fötter i Tjäktjapasset. Just då la jag inte så mycket energi på snömängden utan fokuserade helt och hållet på att göra mitt lopp och ta mig igenom hela tävlingen den här gången. Hela dagen och kvällen kände jag mig otålig att komma iväg, helst hade jag velat starta redan kvällen innan bara för att komma iväg men den som väntar på något gott…

Nikkaluokta

Efter en klassisk SAU samling vid starten av leden med gruppfotografering så gick starten och jag slog följe med Sten som verkade vilja hålla en bra utgångsfart men ganska tidigt kände jag att han var väldigt mån om att ligga längst fram och dra och jag har svårt att följa i någon annans tempo, jag hittar inte riktigt min ultralunk, men det var ändå bättre än att springa hela dagen med bara sina egna tankar så jag anpassade mig och la mig i kön. Efter ca 8km stannade Sten upp och började gå för att få i sig lite energi, jag sa att jag skulle ta det lugnt och att han snart skulle vara ikapp mig. Kilometerna flöt på och ingen Sten dök upp bakom mig men jag tänkte att det bara skulle vara en tidsfråga så jag lunkade vidare.

Kebnekaise fjällstation

Jag nådde Keb fjällstation efter 1:44 och där höll man som bäst på att förbereda målgången för Keb Classic Sommar som startade en timme före oss och vars bana på 43km går runt Kebnekaisemassivet med start och mål i Kebnekaise fjällstation. Jag kände inte att jag hade ro att stanna och prata med funktionärerna utan fortsatte direkt förbi fjällstationen med riktning mot Singi. När jag kom upp på höjden direkt efter fjällstationen så stannade jag och vände mig om för att försöka se någon av mina medtävlare men det fanns ingen där så långt jag kunde se men jag antog att jag gick ut lite hårt och att de skulle komma ikapp mig efter banan. Några kilometer efter fjällstationen kommer banans första större vad, eller vad och vad det var snarare som att hela leden låg under vatten, antingen det eller så sprang jag väldigt fel. Några kilometer före Singi fjällstuga ser jag 4 personer som ligger i lä bakom en sten med vinterjackor uppdragna över huvudet och har dukat upp ett bord med godis och Cola, det dröjer några sekunder innan jag fattar att det är sista kontrollen för Keb Classic och att täten var på väg in. De ropar fast mig och undrar om jag springer Swedish Alpine och sedan erbjuder de mig energi från kontrollen, jag tar endast två små godisar, då jag inte vet hur min mage reagerar på godis, och springer vidare. Jag känner mig fortfarande väldigt pigg i kroppen och benen vill bara springa vidare, försöker få i mig lite energi men det är inte min starka sida på ultror utan istället litar jag på min fettförbränningsförmåga som hjälpt mig många gånger tidigare. Strax efter kontrollen möter jag ledaren i Keb Classic som ser fokuserad ut och jag peppar på honom att det inte är långt kvar nu till fjällstationen. Strax efter honom kommer tvåan och med lite mer avstånd möter jag även trean innan jag når Singi.

Singi fjällstuga

Väl efter jag passerat Singi så sprang jag lite för snävt upp mot norr och missade leden med ett 50-tal meter vilket innebar att jag blev tvungen att hoppa över en massa småsly och springa obanat en liten bit och där kom mina första krampkänningar, båda låren och båda vaderna krampade så det stod härliga till. Jag blev mycket förvånad då detta inte är distansen jag hade väntat mig kramp på plus att jag i övrigt kände mig väldigt pigg men för att försöka bryta krampen så drog jag i mig en resorb med lite vatten och det hjälpte, krampen borta och jag fortsatte mot Sälka. Denna del av leden var fortfarande relativt oberörd av den stora snömängden, det var endast några sporadiska snötäcken som behövde forceras eller springas runt.

Sälka fjällstuga

Sälka fjällstuga passerade jag efter 4:43 med dryga 45km löpta och nästan direkt efter stugan började jag förstå hur det skulle se ut närmare passet. Stråken med snö kom bara oftare och oftare och blev längre och längre. Till en början följde jag sommarleden slaviskt ända tills den försvann ner mot en svacka som såg alldeles för farlig ut för att traversera på den bräckliga snön. Då följde jag istället snökanten upp mot högre höjder och vinterleden där jag såg flest vandrare. På tal om vandrare så var det många som tittade på mig som att jag var helt galen när de kommer över passet i full vintermundering och jag springer i korta tights och T-shirt men jag stördes inte det minsta av vädret, tror inte det kunde ha varit bättre. Ungefär 3 kilometer för Tjäktja-passet övergick leden till att vara helt snötäckt med ett snödjup på över metern på många ställen. Här fick jag min första upplevelse av ”snövakar”, man tar ett kliv på den relativt hårda snön och oftast när man trampar igenom snötäcket så åker benet ner till grenen men det är bara att dra upp det igen och kämpa vidare men vissa gånger när benet går igenom märker jag hur vattnet forsar under snön och jag står med hela benet under snön utan att känna botten på detta smältvatten. Det är stunder när pulsen går upp och jag försöker så snabbt och smidigt som möjligt komma upp igen och få upp lite fart för vattnet som rinner där är det inte direkt badtemperatur på. När man har sprungit ett tag dels genom dessa ”snövakar” och långa sträckor av snöblandat vatten så domnar fötterna bort till den grad att det känns som att jag springer på benstumpar, då är det bara att försöka få upp tempot för att skapa lite värme och så snabbt som möjligt ta sig bort från kylan. Efter 54km och 6 timmar når jag äntligen foten på passet och den relativt långa vandringen upp börjar. Som tur var så höll snön nästan hela vägen upp för branten för mig och det enda jag behövde bekymra mig om var att inte glida ner allt för mycket på snön för varje steg jag tog. Väl uppe på passet tar jag mig tid att vända mig om och njuta av utsikten samtidigt som jag spanar efter mina medtävlande utan att se annat än vandrare i fjärran.

Högst uppe på toppen träffar jag ett par som precis har tagit sig upp från Abiskohållet och de varnar om snö som bara bär sporadiskt hela vägen ner till vadet i dalen 6 kilometer längre ner och mycket riktigt så övergår det som jag hade hoppats skulle bli en behaglig resa ner för snön med lite återhämtning till ett mörker av pulsning i både snö och snöblandat vatten. Benen rivs sakta upp av de vassa snökanterna så jag börjar se lite skadeskjuten ut men det är inte så mycket att göra åt utan jag fortsätter min resa ner för passet.

Tjäktja fjällstuga

När jag passerade Tjäktjastugan så började jag se ner i den gröna dalen och drömde mig dit för att få springa med ett lätt löpsteg och få upp lite fart igen. Ner i det stora vadet efter Tjäktjastugan med full fart så det stänkte vatten på vandrarna som försökte ta sig över med sina käppar och stora ryggsäckar och upp på andra sidan. Äntligen fick jag stäcka på benen, en underbar känsla som höll i sig i ungefär 10 minuter så kroppen gjorde sig påmind om att jag faktiskt hade fått ödsla en hel del energi över passet. Löpningen övergick till en långsam lunk och återhämtning. Sträckan mellan Tjäktja och Alesjaure tycker jag är en av de behagligare på hela leden. Inte fullt lika mycket sten och många spångar gör att den går att springa utan större ansträngning hela vägen. Det var några områden med snö på väg mot Alesjaure men inte många. Ungefär 2 kilometer före Alesjaurestugan var det ett lite längre snötäcke som låg ovanpå en spång och i mitt sista steg när jag skulle gå från snö till spång gick min fot igenom och jag hamnade mitt mellan de två brädorna i spången. Jag han precis tänka att nu kommer jag bryta foten när jag får stopp på fallet och lyckas få ut foten från hålet. Med andan i halsen och vetskapen om att mitt lopp hade kunnat vara över där joggar jag sakta vidare, vad jag inte visste då var att jag hade råkat komma åt stoppknappen på min klocka och jag upptäckte det inte förrän en bit bortom Alesjoaurestugan vilket gjorde att jag hade svårt att veta min exakta tid.

Alesjaure fjällstuga

Framme vid Alesjaurestugan satte ett gäng engelsktalande personer och gav mig hejarop, även stugvärden stod ute och målade och vi växlade några ord. Han frågade hur långt jag skulle ha kvar och jag svarade lite skämtsamt att jag skulle vara där i tid till middagsbjudningen stänger i Abisko (vilket är klockan 20.00, 12 timmar efter starten). När jag sprang vidare började jag räkna på min tid upptäckte jag att jag faktiskt hade möjlighet att gå under tolv timmar, kanske även elva och en halv om det skulle gå bra på slutet. Några kilometer efter det kom min värsta svacka i loppet! Med 70 kilometer löpta och ungefär 35 kilometer kvar till Abisko gick jag in i vad jag uppskattar till 10 kilometer ren och skär ångest. Jag hade sprungit långt i rejält krävande terräng men hade för mycket kvar för att känna att jag var på slutspurten. Varje steg var en kamp och minsta lilla backe uppmanade mig att gå. Jag slet som ett djur för att vända mina negativa tankar och försöka se det positiva i det hela, jag hade tagit mig så här långt med relativt lätta ben då ska inte denna sträcka knäcka mig. Detta höll i sig ända till skrålöpningen vid Kieronbacken då jag började se ljuset i tunneln, benen började rulla igen och med ens dök Kieronbacken upp (en nedförsbacke på ca 300 höjdmeter). Full fart ner, över hängbron och nu kände jag mig bara bättre och bättre ju längre jag kom. Jag kände att det inte hade varit fel att stoppa i sig lite energi men jag orkade inte börja leta efter den och det var ju inte speciellt långt kvar nu.

Abiskojaure fjällstuga

Efter passagen av Abiskojaurestugan sprang jag hela den resterande sträckan, även om det inte var någon monsterfart så var den ändå anständig. Jag började snegla mer och mer på klockan och insåg att 12 timmar sakta höll på att rinna ifrån mig. Högre tempo och ingen tid att ta det lugnt i backarna längre.  Jag passerade tältlägret och hade för mig att det skulle vara 4 kilometer kvar därifrån så nu var det bara slutspurten kvar, efter ett litet tag mötte jag ett gäng vandrare som kände till tävlingen och hejade på mig. Jag frågade hur långt det var kvar och den ena svarade 10 minuter och den andra sa 4 kilometer?!? Okej, jag fick gissa någonstans däremellan och springer på ett tag till tills jag äntligen fick täckning på telefonen. Ringde Roland men samtalet kopplade inte så jag ringde istället min fru (som var på plats med min familj och mina föräldrar) och bad henne meddela att jag var på ingång. Jag slängde ur mig att jag hade ungefär 10 minuter kvar till målgång (vilket senare skulle visa sig vara ungefär det dubbla). Efter samtalet fick jag ytterligare energi och började kolla på klockan igen men leden tog ju aldrig slut, kändes som att de sista 10 kilometerna var minst 34 kilometer långa. Helt plötsligt springer jag igenom portalen till Kungsleden och ser att klockan är 19:55. Nu var det bråttom, lite osäker på hur lång sträckan kvar var men jag visste var jag skulle. Nu blev det till att sprinta sista biten och benen svarade direkt. Full fart uppför sista backen och där ser jag målgången! Min underbara fru och barn, mina föräldrar, min bror, Roland och ett annat känt ansikte, tyckte det liknade en gammal bekant men kunde inte riktigt få ihop pusslet varför han skulle vara här med min genomarbetade kropp och mosiga hjärna (mycket riktigt var det han men varför han var där just då är en helt annan historia). Först när jag korsar mållinjen känner jag av tröttheten i kroppen som inte riktigt vill bära mig längre, som på ett ögonblick blir jag oförmögen att röra på mig eller för den delen ens stå upp. Om det hade visat sig att jag skulle springa 100 meter till är jag osäker på om jag hade klarat av det efter ha stannat av. Kroppen är ett fantastiskt redskap som transporterat mig denna sträcka och vet exakt hur den ska disponera krafterna!

Jag är otroligt nöjd med årets tävling och även om ett av mina höga mål var just sub 12 så hade jag mina tvivel när snömängden var som den var. Trots det så känner jag att jag kan kapa en hel del tid speciellt ett år med mindre snö. Totalt åt jag 1 Clif bar (250Kcal), 4 Clif bloks (4 x 200Kcal), 4 Vitargo gel (4 x 100 Kcal) och 1 Clif shot (100 Kcal), tvivlar på att jag hade presterat mycket bättre med mer energi men jag är ganska säker på att magen hade protesterat desto mer.

Ett stort tack till Roland och alla andra som hjälpt till att göra denna tävling till vad den är idag!